Man on a Ledge 2012

Jag läste någonstans en recension där en kritiker påstod att det enda sättet att njuta av "Man on a Ledge" är att lämna salongen ungefär två tredjedelar in i filmen. Hade jag gjort det så hade den här filmen fått en etta.

Den första halvan av filmen består av en tradig upptakt, alltför många scener med ett irriterande och fånigt par och en story som helt saknar nerv. Mot slutet finns i alla fall ett par scener som kan kallas spännande och när orsakerna har klargjorts blir "heisten" i filmens centrum något mer originell.

"Man on a Ledge" handlar om före detta polismannen Nick Cassidy ("Avatars" Sam Worthington) som åkt på ett 25-årigt fängelsestraff efter att ha stulit en diamant värd åtskilliga miljoner från krösusen Englander (Ed Harris). Vid pappans begravning, som han får gå på, lyckas han smita, men en månad senare dyker han upp på fasaden utanför sitt hotellrum mitt i centrala New York.

Men medan polisens förhandlare Lydia Mercer (Elizabeth Banks) försöker övertyga honom att inte hoppa pågår "årets heist" (som den har beskrivits av filmbolaget) i byggnaden intill. Självmordsförsöket visar sig bara vara en undanledningsmanöver.

Hela det här upplägget är som sagt ganska dumt. De mest självklara frågorna som får en att rynka pannan i början - som varför en dömd brottsling väljer att göra sig så otroligt synlig och varför han även försöker dölja sin identitet genom att göra sig av med fingeravtryck - får dock sina svar.

Men många logiska luckor vad gäller Nick lämnas därhän. Att han inte verkar bekymra sig om att spela särskilt självmordsbenägen kan man ju undra över. Vana förhandlare hos polisen måste känna igen sådant direkt. Att öronsnäckan, som han har för att prata med de som utför kuppen vid vissa tillfällen borde vara totalt synlig för Lydia, är andra irritationsmoment som ger filmen ett B-igare intryck.

Men vad det verkligen faller på är hur själva "heisten" utförs - för det är inga andra än Nicks bror (Jamie Bell) och hans flickvän Angie som står för den. Två totalt vanliga 25-åringar som inte verkar ha någon som helst erfarenhet av avancerade brott ska alltså ro iland "årets diamantkupp". Jag vet inte vad som sänker filmen mest - det faktum att de ibland är pinsamt taffliga, att de av en helt oförklarlig anledning har tillgång till avancerad teknik på Mission Impossible-nivå eller att de är två vansinnigt irriterande karaktärer som jag antar ska skänka filmen lite humor men som bara får den att andas whitetrash á la dokusåpan "Jersey Shore". Den som kom på idén att göra dessa till Nicks medkumpaner borde tas ifrån sina manusskrivarrättigheter.

Att manusförfattaren Paul Fenjves bara har skrivit för tv förut kommer alltså inte som någon chock. Att regissören, danske Asger Leth, inte har gjort någon spelfilm innan likaså. Leth måste under vägens lopp ha anat att det här inte riktigt skulle gå hem som den smarta heist-rulle han ville få den till. Jag har i alla fall ingen annan förklaring till Angies garderob och klädbyten än att man som sista utväg försökte få upp publiksiffrorna genom att slänga in ett gäng små presenter till publikdemografen tonårskillar. Att använda sexiga skådisar är förstås inget nytt och helt okej, men de här tuttarna är så upp-pushade att det faktiskt inte går att titta på något annat när de är i bild. Men kanske ska jag inte klaga, för det är ändå bättre att man för en sekund slutar lyssna på de dumheter som kommer ut ur hennes mun.

Filmen hämtar sig som sagt under sin sista halvtimme - men bara en smula. För de absolut sista scenerna efter upplösningen borde ha hamnat på golvet i klipprummet de med. Det finns dock ett par saker som håller hyfsat. Elizabeth Banks klarar sig bra och är nog den enda karaktär som ges mänskliga drag som känns genuina. Hur de nyfikna New York-borna framställs - som en gam-liknande men samtidigt humoristisk massa - är kanske inte helt trovärdigt men det finns ändå ett par sköna ögonblick att hämta där.

Jag kan i alla fall med klarhet säga att ni tjänar inget på att stänga av när en halvtimme återstår. Det kan ju knappast heller ses som ett vettigt tips att spola fram en timme från första början. Rådet blir istället att det faktiskt är bäst att låta bli filmen helt.