Man Up 2015

Med Simon Pegg ("Hot Fuzz") som det största namnet och en titel med tveklös maskulin inriktning är det inte konstigt att mista sig och tro att "Man Up" är mer av en ”bromedy”. Men inget kunde vara längre från sanningen, för det här är en film om Nancy – en 34-årig Londonsingel som stött på avsevärda problem under sin långa dejtingkarriär. Så många att hon faktiskt tänker ge upp.  

Parallellerna man kan dra till Bridget Jones är många. Inte bara det faktum att Nancy gärna tar sig ett glas för mycket, att hon har en lista med uppmaningar till sig själv som ”skaffa starkare lår” och ”våga ta chansen”, eller att hon hellre stannar inne och mimar till favoritfilmens repliker än ger sig ut och socialiserar med potentiella dejter då hon ändå bara kläcker ur sig de mest osmidiga kommentarer. 

Nancy har dessutom fått gestaltas av en amerikansk skådespelerska, men för den som väljer att avstå filmen av rädsla för en ny enerverande casting likt en äppelkindad Renée Zellweger – frukta inte. Lake Bell är än så länge inget särskilt känt namn – många känner kanske mest igen henne som Alec Baldwins unga nya fru i "It's Complicated" – men den som sett hennes Sundance-vinnande "In a World...", som hon regisserade, skrev och spelade i, vet att hon har mycket att komma med och framför allt är en hejare på dialekter och röster. 

Men det är inte bara med Londonaccenten Bell får in en fullträff. Hon lyckas vara alldeles lagom socialt tafatt utan att bli en parodi på sig själv, och faktiskt en sympatisk person man fortfarande kan identifiera sig med. Hon är övertygande nog som ”alldaglig” trots att hon egentligen är grymt attraktiv – några klädesplagg och rätt attityd var allt som krävdes. Och hon får tillbringa en stor del av filmen med att vara vasst slängd i käften, och vi besparas den obekväma raden av pinsamhet efter pinsamhet. Vem tycker egentligen sånt är kul?

Handlingen då? När Nancy råkar befinna sig under klockan i Waterloo Station tror Jack (Pegg) att hon är hans blind date. För en gångs skull tänker Nancy att hon ska följa rådet att ”ta chansen” och hon låter Jack få tro att hon är Jessica, en triatlon-utövande ambitiös 24-åring. Efter en charmigt nervös och lite stapplande start, får kemin en stor skjuts framåt av kopiösa mängder alkohol i en bowlinghall. Där jobbar, oturligt nog, Sean – en obehaglig typ som varit förälskad i Nancy sedan högstadiet, och som kan avslöja vem hon är. 

Men Jack är inte fri från hemligheter han heller. Som nyligen frånskild släpar han runt på en hel del bagage, och när det visar sig att han tagit med Nancy till baren där hans ex-fru (Olivia Williams – "Sjätte sinnet", "Hanna") brukar vistas, är frågan inte bara vem av dem som är mest patetisk, utan om de kanske har mer gemensamt än de först trodde. 

"Man Up" bjuder, som de flesta romantiska komedier, inte på något banbrytande nytt. Men i genren av ”knepiga och svårdejtade kvinnor” är det en frisk fläkt med en huvudkaraktär som är riktigt lätt att tycka om. Allt från första scenen när hon skrämmer den stackars hotellkyparen genom att involvera honom i sitt kärleksliv, till hur hon senare sexigt hjälper Jack att bräcka sitt ex. 

Pegg får helt klart spela andra fiol, men även om han inte är det första ansiktet som poppar upp när någon säger ”romantisk manlig huvudroll” så funkar hans charm utmärkt i rollen som Jack. 

Något som inte sitter lika mycket som en smäck är den alltför färgstarka birollen som Sean utgör, och det drar tyvärr ner helheten. Hans överdrivna besatthet av Nancy är ett typiskt exempel på när filmmakare drar en idé till sin spets för att försöka skapa humor, bara för att misslyckas kolossalt. Den karaktären hade bara gjorts bättre om vi hade sluppit hans hårigt nakna uppsyn och tunga som inte kan hålla sig i munnen. 

Manuset är skrivet av helt nya Tess Morris, och regissör Ben Palmer är inget jättenamn heller, även om han gjort en del tv, framför allt "Inbetweeners", så det är inte helt oväntat att filmen är lite ojämn emellanåt. Ska man vara petig kan man också peka på redigeringen som vid några tillfällen tar oss från det rappa i ett andetag, till att nästan stanna upp tempot några sekunder senare. 

Men på det stora hela är "Man Up" en ovanligt lyckad romantisk komedi, som påminner oss om att britterna – de kan det där.