Manderlay 2005

Filmklimatet har ändrats snabbt på senare år. Det mesta som kommer från Hollywood är inriktat på stor budget och stora namn. Ytterst är filmbolagens syfte att maximera sin vinst i en tid då färre går på bio. Nedgången resulterar i en fegare industri som inte ser utrymme till chanstagning.

Lyckligtvis finns det alternativ till drömfabriken. Filmare med visioner som går utöver George Lucas maffiga remakes på gamla kassasuccéer. Filmare som vågar ställa frågor utan att ge oss färdigformaterade svar. Som undersöker gränsen mellan frihet och slaveri, godhet och maktmissbruk. Jag skulle vilja se en välkänd regissör med internationell karriär som tar sig an sådana laddade frågor i en och samma film. En regissör som inte levererar enkla svar utan ett mänskligt drama med dynamik och genomtänkt dialog. Men nu behöver jag inte drömma fram honom. Mannen i fråga existerar faktiskt i Danmark. Europas meste badboy och demonregissör, den vildsinte visionären von Trier har slagit till igen med andra delen i trilogin som inleddes med ”Dogville”.

Jag misstänker att fler än jag sörjde beskedet att Nicole Kidman inte skulle spela Grace i ”Manderlay”. De kan sluta ta i trä. Bryce Dallas Howard gör här en sällsynt inspirerad rolltolkning. Vore Grace en ande skulle jag ha svurit på att hon tagit den unga amerikanskans kropp i besittning. ”Dogville” störtdök ner i avgrunden bakom bortstötnings-mekanismerna och självrättfärdigandet som upprätthåller ett samhälle och visade att en syndabock alltid behövs för att upprätthålla normalitetens och moralens gränser. Hur perverterade medel som används för ändamålet är av mindre betydelse.

”Manderlay” tar vid där förra filmen slutade – efter sin hämnd har Grace fått smak för att forma omgivningen efter sin vilja. Hennes humanistiska värderingar är förvisso intakta, men vi har här att göra med en maktmänniska med järnhård beslutsamhet. Bryce Dallas Howard gör den här rollen till sin, varje ton i sången, varje tangent på pianot spelas för ett sublimt framförande av regissörens vision. Skådespelerskans stora ögon skärskådar men ser samtidigt alltid aningen bortom händelser och människor, mot en idealisk värld som egentligen inte finns. I botten förenas den lilla flickan som kämpar om faderns uppmärksamhet och acceptans med kvinnan som är fast besluten att övertrumfa honom. Eftersom Grace är sin fars dotter blir också hennes sociala patos något som kan liknas vid förtryck – på samma sätt som tvångsomvändelse av hedningar och oupplysta på medeltiden. Hon tar ifrån den rådande makten alla medel och ersätter den, precis som USA gjorde i Irak. Och liksom i Irak är invånarna kanske inte fullt lika tacksamma som hon hade hoppats.

Men det är inte bara hennes strålande insats som bär upp ”Manderlay”. Här har vi samma intensitet, sceniska vitalitet och närvaro som drev föregångaren till sådan höjd. Samma fantastiska ensemblespel, minutiöst utmejslade manus och fokuserade regi. John Hurt återvänder som berättare och ingen – och då menar jag precis det jag skriver – hade kunnat göra ett mer fulländat arbete som narrator. De svarta skådespelarna gör fantastiska prestationer av sina roller, särskilt Isaach De Bankolé som Joseph och Mona Hammond som Wilma. Sällan har man sett så många skickliga aktörer med afrikanskt ursprung i en film som inte är riktad direkt mot den svarta publiken. Redan där i sin rollsättning vågar von Trier gå längre än någon annan. Att han i en film om USA med en amerikanska i huvudrollen vågar vända på de traditionella könsrollerna och göra den vita kvinnan till en voyeur av den svarte mannens fägring, en kolonisatör och maktstrateg som suktar efter en manlig förförare visar att vi har att göra med en regissör som knappast slösar energi på räddhågsenhet.

Den stora skrällen är ändå att von Trier vågar ge sig på ett sådant här projekt som av alla andra skulle dömas ut som ekonomisk katastrof: USA-kritiskt manus, lång speltid, med mestadels svarta skådespelare, dialogmässigt sprängfyllt, utan tillstymmelse till specialeffekter. Kanske duger som tv-drama men på bio? Och andra delen i en trilogi? Herregud, in med mannen på dårhuset, snarast. Vilken kommersiell Hollywood-producent som helst hade fått frossbrytningar vid blotta tanken (och förstagångsregissörer hade nog fått vinka adjö till fortsatt karriär i filmbranschen).

Lyckligtvis ställer skådespelarna upp i ”Manderlay” för i det närmaste symboliska belopp. De anar helt enkelt att de har möjlighet att vara med om något stort, ett stycke filmhistoria signerat von Trier. Hans rykte föregår honom – detta är trots allt mannen som gjort sig världskänd för att ha drivit Björk till mental kollaps och spelat in äkta gruppknull med porrskådisar i sin banbrytande ”Idioterna”. Regissören vars produktionsbolag Zentropa spelat in experimentella porrfilmer till kvinnor och bögar. Experimentfilmaren som gett oss en perverterad Ernst Hugo Järegård vars krigsutrop ”danskjävlar!” har spritt sig som löpeld bland de humoristiska bruksorden. Det är därför Chloe Sevigny, nittiotalets hippaste skådespelerska återvände till inspelningen av ”Manderlay” för att spela en mini-roll som har en enda replik. Det är därför både John Hurt, Udo Kier och legendariska Lauren Bacall också de återvänder till den andra installationen i hans vision. De anar alla att de är del av något stort. Filmkonst när den är som bäst. Hör ni ett ljud är det filmhistoriens vingslag.

Må von Trier lägra den återigen med sina vitala historier innan den uttråkad och apatisk återigen går ner sig i tanklös tillverkning av koncept utan innehåll.

ONÖDIGT VETANDE Tredje filmen i von Triers trilogi kommer bära titeln "Washington".