Manifesto 2015

Julian Rosenfeldts ”Manifesto” började egentligen som en videoinstallation på Park Avenue Armory i New York, där 13 gigantiska skärmar visade Cate Blanchett i lika många olika roller, från en hemlös man till en fabriksarbetare, skollärare, punkrockare, och reporter, med flera. En drömutmaning för en skådis kan tyckas, och Blanchett klarade det med bravur.

Textutdrag ur manifesternas manifest; Karl Marx och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet” från 1848, introducerar filmversionen. Därefter består de 13 olika avsnitten av monologer sammansatta av texter ur manifest tillhörande olika ideella rörelser från 1900-talets början och framåt. Exempelvis läser Blanchett i rollen som marionettspelare upp utdrag ur texter av André Breton och Lucio Fontana, sprungna ur Surrealism och Spatialism.

Övriga rörelser är Situationism, Futurism, Arkitektur, Vorticism och Abstrakt Expressionism, Stridentism och Kreationism, Suprematism och Konstruktivism, Pop Art, Fluxus och Performance, Conceptual Art och Minimalism samt Film.

Å ena sidan levandegör Blanchetts fantastiska skådespelarinsats dessa texter som knappast läses särskilt ofta i andra sammanhang än under historieklasser på universiteten. Texterna blir härigenom mer lättillgängliga för en bredare publik. Å andra sidan faller många poänger bort om man inte känner till kontexten. Filmen pekar nämligen inte ut vilka texter som författats av vem, och vilken ideell rörelse de tillhör.

En av de roligaste monologerna är när Blanchett som konservativ familjemor läser bordsbön innan maten, och bordsbönen är Claes Oldenburgs ”I am for an Art”. Den skrevs 1961 som en satir över möjligheterna att använda allt i ens omgivning som utgångspunkt för konst, vilket var tankegången i konströrelsen som blev känd som Pop Art. Känner man till det blir ju scenen ännu roligare. Likaså när Blachett som skollärare går runt och rättar barnens papper med ord som Jim Jarmusch kända citat ”nothing is original”, eller utdrag ur Lars von Triers och Thomas Vinterbergs manifest ”Dogma 95”. Att se den scenen i ett rum fullt av filmkritiker inför Tribeca filmfestival höjde upplevelsen och lockade till många skratt.

Vidare är filmen otroligt vacker. Tänk långsamma ”2001: A Space Odyssey”-tagningar på spektakulära, ofta geometriskt fyrkantiga, rektangulära eller cirkelformade, monument. Färgskalan är omättad, monokrom, som om tiden flagnat av färgen och endast lämnat formerna kvar. Detta skapar en ännu bättre kuliss för texterna.

Men framför allt är det Blanchett som lyser i de olika rollerna. Bara det att kunna hålla en publik fängslad i 94 minuter med texter utan handling eller djupare kännedom om sammanhang är en bragd. Vill man vara kritisk kanske man kan tycka att vissa roller kändes mer äkta än andra... Hollywood älskar ju när vackra kvinnor gör sig fula, så även om jag kanske tyckte att den hemlösa mannen väldigt tydligt var en kvinna som klätt ut sig till man, utan att vara transgender eller av annan anledning än att visa att hon kan, är de en av de rollerna som hyllats mest.

Filmversionen hade sin premiär på Sundance i januari 2017, och har varit en snackis sedan dess. Det är som sagt inte en film för alla, men får hösta betyg av mig för dess unika tema, Blanchetts skådespelarinsats och den oerhört vackra scenografin.