Mank 2020

Historien om "Citizen Kane" (1941), ett magnum opus av sällan skådat slag, likställs ofta med historien om Orson Welles, filmens då 25-åriga wunderkind-regissör och ena manusförfattare (åtminstone officiellt). Med tanke på hans legendariska resa och självklara piedestal på filmhistoriens altare är det varken en överraskning eller blasfemi, men en simplifiering. Filmen är nämligen sprungen minst lika mycket, om inte mer, ur manusförfattaren Herman J. "Mank" Mankiewicz som på sin höjd har blivit en fotnot i sammanhanget. Lyckligtvis är upprättelsens dag kommen.

 

Welles (Tom Burke) närvaro tornar upp sig som ett annalkande oväder över "Mank" men David Fincher (regi) och hans sedan länge bortgångne far Jack Fincher (manus) bygger sin film helt och hållet kring den syrliga titelkaraktären (spelad av Gary Oldman) och hans arbete med manuset. I de inledande scenerna stapplar han med kryckor in på en ödslig gård utanför Los Angeles år 1940 för att komma bort från sprit och andra distraktioner, en sorts skrivstuga orkestrerad av en otålig Welles. Producenten John Houseman (Sam Troughton) och maskinskriverskan Rita Alexander (Lily Collins) agerar barnvakter och försöker hålla honom på banan med en stadigt krympande deadline i periferin. 

 

"Are you ready to hunt the big white whale?" hojtar Welles över telefon och arbetet tar sin början. En vingbruten och avdankad Mank dikterar fram ett av tidernas högst aktade mästerverk från horisontellt läge och Rita skriver så tangenterna glöder. För att forma berättelsen om opportunisten Charles Foster Kane och hans svindlande imperium tar Mank en promenad på memory lane och tar oss med sig. Från år 1930 och fram till filmens nutid ser vi i återblickar hur han hankar sig fram som hired gun-manusförfattare, ständigt med en sup nära till hands. På en av Louis B. Mayers (Arliss Howard) filminspelningar möter han den bedårande skådespelerskan Marion Davies (Amanda Seyfried) och hennes 35 år äldre partner William Randolph Hearst (Charles Dance), den stenrika nyhetsmogulen och sensationalism-pionjären som var den primära Kane-mallen.

 

Likt andra filmer som riktar in sig på Hollywoods guldålder har "Mank" beskrivits som ett kärleksbrev till eran och branschen. Med tanke på de romantiserade uppvisningarna av klassiska studiomiljöer och excentriska figurer stämmer det visserligen delvis, men under de yttre lagren har den en helt annan hållning. Fincher och Fincher, fadern och sonen, använder titelkaraktären för att ta sig in i de dunkla finrummen där dåtidens Hollywood-elit berusat vädrar sina snäva och bakåtsträvande synsätt. När progressiva politiker försöker vinna mark i Los Angeles sipprar Hearsts och hans gelikars krassa kommersialism, klassförakt och korruption upp till ytan. Filmen ser det hela ur Manks vänsterlutande perspektiv och riktar bitig kritik mot kylig och brutaliserande kapitalism. 

 

Manks stökiga och ofiltrerade motstånd mot de stelbenta knösarna ger mig välbehövliga doser ohämmad glädje, men samtidigt vilar det en tung melankoli över karaktären och hans situation. Hans ideologiska kamp är lika beundransvärd och god som mestadels verkanslös och förgäves. Trots tappra försök att bryta sig loss förblir han fastgjuten i fundamentet på ett system och en värld som svänger åt motsatt håll jämfört med honom själv, vilket sakta men säkert bryter ner hans livslust. Befrielsen från den själadödande isolationen söker han i botten på ett glas, med destruktiv och deprimerande effekt. Den mångbottnade och komplexa skildringen av de demonerna och det faktum att arbetet med "Citizen Kane"-manuset framställs som en sorts förlösande exorcism är en av aspekterna som gör "Mank" till ett fullfjädrat mästerverk.

 

Även skådespeleri och dialog gör att filmen förtjänar det epitetet. Oemotståndliga Gary Oldman bär som väntat stora delar av filmen på sina axlar och är bättre än någonsin tidigare, något jag inte konstaterar lättvindigt. Trots att han super, bråkar och bränner (spränger!) broar så är detta hans mest nedtonade, sublima och osminkade prestation på mycket länge. Särskilt nedstämdheten och självdestruktiviteten hos Mank tycker jag att han gestaltar på fullkomligt förgörande vis. I scener likt den som utspelar sig på ägorna utanför överdådiga Hearst Castle (inspirationen för Charles Foster Kanes mytomspunna Xanadu) alstrar han både skörhet och motståndskraft och smyger finstämt från det ena till det andra. Han får lika vasst rappkäftig som mjukt lyrisk dialog att föra sig med och symbiosen mellan skådespelare och manus är total. Jack Fincher hade varit mäkta stolt. 

 

Den ovan nämnda scenen delar Oldman med Amanda Seyfried som även hon är karriärsbäst i sin härligt kaxiga tolkning av Marion Davies, en kvinna som är så mycket mer än det som först möter ögat. Samtliga av deras gemensamma scener präglas av en len ömhet, ömsesidig respekt och avväpnande värme som smittar av sig, vilket leder till flera av filmens finaste ögonblick. Det kan även sägas om de scener som fokuserar på Manks relation med den mer städade brodern Joe Mankiewicz (skrev och regisserade filmer som "All About Eve" och "Cleopatra" till stor framgång), elegant spelad av Tom Pelphrey. Inte heller Charles Dance som Hearst eller Arliss Howard som Meyer kommer jag glömma i första taget, jösses vilka titaner. Den sistnämndas vandrande presentation av MGM-studion är redan ikonisk i min bok. Welles får sparsamt utrymme men när han väl dyker upp är det dynamit, för Burke tycks vara besatt av Orsons ande och får till hans stil, röst och energi på kusligt vis.

 

Det går inte heller att värja sig för den sedvanliga Fincher-perfektionismen i hantverket. Tillsammans med fotografen Erik Messerschmidt och de musikaliska gudarna Trent Reznor och Atticus Ross har han satsat allt på att få liv i 30- och 40-talet igen och illusionen är ogenomtränglig. Det svartvita fotot är grynigt i sann analog anda, klippövergångarna är mysigt flimriga, “cigarettmärken” (en visuell signal uppe i högra hörnet av bild till dåtidens projektionister om att byta över till nästa filmrulle) har lagts in och ljudbilden är medvetet burkig och mono-skrapig. Reznor och Ross smeker som alltid våra öron med sina vemodiga spår, den här gången makalöst nog producerade med enbart tidsenlig utrustning till förfogande. Nostalgin och kärleken i att blåsa bort dammet på en bortglömd celluloid-rulle känns med andra ord av i varje bildruta.

 

Jag ser nu en tydlig bana uppenbara sig där “Mank” självsäkert går hela vägen och sveper fältet när nästa galasäsong står för dörren. Om inte annat vore det vackert att få se Jack Fincher ta hem en välförtjänt Oscar för bästa originalmanus, samma pris som Mank själv vann med “Citizen Kane”. Oavsett hur det blir med det så har den vunnit mitt hjärta och en självklar förstaplats bland årets bästa filmer. Den serverar cineast-porr av absolut högsta klass och lyckas vara både underhållande och meditativ, varm och melankolisk, hoppfull och cynisk, lättsam och svårmodig, organisk och laserskuren. Filmen om skapandet av en tidlös klassiker kommer tids nog att kallas för just klassiker, var så säker.