Mannen med den gyllene pistolen 1974

MI6 mottar en gyllene kula med 007:s nummer på, vilket bara kan tolkas som att Bond är storskurken Scaramangas nästa måltavla. Det komplicerar givetvis tillvaron för James, han har spioneri att ägna sig åt, en energikris att avvärja, och håller trots allt livet kärt. Det finns bara en sak att göra; Scaramanga måste stoppas innan han hittar Bond. Lättare sagt än gjort, dock, ingen vet hur han ser ut eller var han befinner sig.

Har Bond funnit sin överman? Eller åtminstone jämlike. Efter en rad excentriska skurkar med storhetsvansinne framstår Scaramanga mer sofistikerad, en sansad gentleman till synes, inte helt olik James Bond. I ett annat universum hade de kunnat vara vänner och spela poker på sina lediga dagar. Nu finns det dessvärre en intressekonflikt då den ene gillar att spränga saker med en gigantisk laserstråle, och den andra gör det inte. De dyra kulorna i hans älskade, gyllene vapen används sparsamt. Men bara namnet - Francisco Scaramanga - räcker för att sätta skräck i hans fiender.

Christopher Lee, jädrans vad ung han var en gång i tiden!, stjäl varje scen som en iskall men samtidigt märkligt nog karismatisk nemesis. Men självklart blir "Mannen med den gyllene pistolen" för oss mest ihågkommen som filmen då de svenska Bondbrudarna gjorde entré, här i en härlig, solblekt dubbelmacka bestående av Maud Adams och Britt Ekland. Och det är inga prestationer vi behöver skämmas för, båda sköter sig med bravur och plattare/tristare kvinnoroller har man definitivt sett vid 007:s sida. 

Adams spelar Andrea Anders, skurkens hemlighetsfulla kvinna, av sorten som kanske/kanske inte själv är inblandad i hans skumraskaffärer. Britt Eklands något yngre Mary Goodnight är ett öppet mål för namnrelaterade ordvitsar, skumpar omkring i bikini och är dum och rädd som så många andra före henne. Gissa om båda hamnar i säng med Roger Moore minst en gång?

Ja, på tal om Moore. Omställningen var inte lätt, det ska erkännas, och jag hade svårt att vänja mig vid en så pass annorlunda James Bond i hans första film "Leva och låta dö". Det tog inte lång tid men han börjar faktiskt övertyga i sin roll. Moore väljer en mer lättsam stil än sina föregångare, vilket ska stämma bättre överens med Ian Flemings vision av karaktären. Och troligen känner sig både han och producenterna nu mer självsäkra med biopublikens goda mottagande av "Leva och låta dö" året innan. 

Året är 1974, Bruce Lee börjar slå sig in på mainstream-dukarna. En oljekris har påtvingat jakten på en ny energikälla. Med "Mannen med den gyllene pistolen" fortsätter Bonds producenter att inspireras av omvärldens såväl problem som trender, och väva in samtida element i storyn (i vanlig ordning har man mest bara lånat titeln, karaktärerna och små delar ur Flemings roman, hans sista faktiskt). Utanför Hong Kongs hamn hittar vi dessutom en av de mer oförglömliga miljöerna hittills i en Bond-film, MI6:s hemliga bas i ett väldigt lutande skeppsvrak. Ännu ett exempel på kreativ set design är storskurkens hemliga lekstuga: en labyrintliknande kreation av speglar och ljus, där han övar prickskytte på inhyrda lönnmördare och en vaxdocka av James Bond.

Med högre budget än någonsin och en nyfunnen popularitet för Bond, satsar man allt på att få karaktärerna, miljöerna och actionscenerna att kännas pampiga och stora. "Larger than life" är mantrat, åtminstone sägs det så när jag researchar mig igenom bonusmaterialet. För i filmen märks ambitionerna sådär - visst är det fartfyllt och underhållande mest hela tiden, men inte på något sätt mer än vad man förväntar sig. Desto bättre lyckas man med humorn. Bonds kvicka repliker levererar Roger Moore med högsta träffsäkerhet, och Scaramangas butler Nick Nack, en slags dvärgversion av Oddjob, är en udda men underhållande henchman som också bidrar till den halvt skruvade stämning som genomsyrar filmen.

Av oklar anledning tog man in Clifton James för att upprepa rollen som sheriff Pepper, han gör ungefär lika mycket nytta här som en tredje bröstvårta. Men på något sätt funkar även det, det finns mer utrymme för humor i Moores Bondfilmer och deras karaktärer klickar på ett oväntat sätt.

(00)7 onödiga fakta om "Mannen med den gyllene pistolen":

Regissören Guy Hamiltons fjärde och sista Bondfilm. Han inledde med "Goldfinger" och gjorde också de två filmerna innan "Mannen med den gyllene pistolen": "Diamantfeber" och "Leva och låta dö".

Manusförfattaren Tom Mankiewich skrev rollen som Scaramanga med westernstjärnan Jack Palance i åtanke. Han tackade nej, och rollen gick vidare till Christopher Lee - som var Flemings förslag till att spela Dr. No tolv år tidigare.

Britt Ekland, ett fan sedan "Dr. No", kontaktade själv filmens producenter och bad om att få spela Bondbrud. Hennes karaktär Mary Goodnight är bara med i en film, men i tre av Flemings böcker.

Den gyllene pistolen, som sätts ihop av bland annat en penna och en tändare, har blivit en av Bondseriens mest ikoniska rekvisita. Men Christopher Lee tyckte den var fasligt krånglig att sätta ihop.

Håll utkik efter en osannolikt klumpig miss vid slagsmålet i magdansösens loge i Beirut. När en av sminkspeglarna sparkas till, ser man tydligt delar av filmteamet och deras utrustning i bakgrunden.

119 cm lange fransosen Hervé Villechaize, som gör hantlangaren Nick-Nack, drabbades av alkoholism, depression och andra sjukdomar. Det ledde till att han tog livet av sig vid 50 års ålder.

Marc Lawrences lönnmördare Rodney, som skjuts av Scaramanga i början av filmen, är också med som skum typ i "Diamantfeber" - det är inte helt klart om det är tänkt att föreställa samma karaktär.