Mannen som visste för mycket 1956

Det är svårt att jämföra Hitchcock med andra filmskapare. På något sätt blir det alltid att man jämför Hitchcock med Hitchcock. Kanske för att han skapade sin egen stil och alltid låg i  framkant för filmskapande. 

Filmen handlar om, precis vad titeln säger, en helt vanlig, All-American man på besök i Marrakesh med sin fru och son. Han får ta del av information som han inte borde. Det leder till att hans son blir kidnappad och han vet inte vem han kan lita på. 

Manuset är välskrivet och känns underhållande och lätt att följa. Hitchcock har en förmåga att hela tiden försäkra sig om att publiken vet vad som pågår så att de kan känna spänningen och paniken när den byggs. Som vanligt tar han en undre värld och mord till intet ont anande människor som lever helt vanliga liv och är helt ovana att hantera denna typ av kriminalitet.

Hitchcock låter James Stewart spela rollen som den tystlåtne läkaren som bara vill visa Marrakesh för sin son. Stewart passar bra i rollen och spelar den bra. Doris Day spelar hans fru som varit sångerska innan hon blev hemmafru. Doris Day är charmig i sin roll men inte fullt lika intressant. Hela familjen känns ganska typisk amerikansk, sedd ur ett Europeiskt perspektiv, glada och välklädda med vita tänder. Doris Day sjunger "Que Sera Sera" i filmen och argumenterade länge med Hitchcock om sången eftersom det inte var något hon ville sjunga. Ironiskt nog blev det, minst sagt, en hit efter filmen. 

Vad man slås av mest är kanske hur väl Hitchcock kan bygga spänning. Redan efter titelscenen ser vi cymbaler i en orkester och en text lyder något i stil med: ”Hur cymbaler förändrar ödet för en amerikansk familj”. Redan från allra första början vet vi vad vi väntar på. Men innan vi återvänder till cymbalerna i London är det en hel del som måste utspela sig. I slutet av filmen, just innan ambassadören ska skjutas, sker en lång scen helt utan dialog som håller publiken på helspänn.

Antagonisten är brutal och hänsynslös men inte alla på hans sida är fullt så hänsynslösa. En kvinna finner lite empati i sitt hjärta och ser till att familjen kan återförenas igen. Det är genialiskt hur Hitchcock konstruerar en scen där hela familjen deltar i sin egen återförening. Alla gör sin del. Något som inte fungerade lika bra i den första versionen av filmen. 

På slutet kliver familjen in bland vänner som är helt oinvigda och undrar varför den lilla familjen betett sig så konstigt de senaste timmarna. Typiskt Hitchcock.