Marathon: The Patriots Day Bombing 2016

Tre människor dog som en direkt följd av dådet medan hundratals människor skadades, vissa väldigt allvarligt. Denna dokumentär följer för det mesta en grupp människor som förlorade ett eller båda sina ben i bombdådet. Filmen berättar även lite om bombmännen, bröderna Tamerlan och Dzhokhar Tsarnaev.

Filmens första tjugo minuter är bra. Vi får ta del av stämningen runt löpevenemanget, som beskrivs som en folkfest. En kameraman som står vid mållinjen fångar båda explosionerna i bild. Det är inte som i en spelfilm, där explosionerna alltid är stora och resulterar i stora eldmoln. Istället kommer explosionerna i form av höga knallar, följda av tjocka rökmoln. Folk skriker och är förvirrade. Sedan får vi se bilder av offren. Vissa av offrens ben är antingen helt avblåsta eller hänger i trasor.  De överlevande offren och deras nära och kära berättar om traumat, känslorna och sorgen som följde direkt efter dådet. Politiker, poliser och brandmän berättar om kaoset, den svåra utredningen och en chockad nation.

Det är fruktansvärt sorgligt att människor som kommit för att ta del av en folkfest förlorade sina ben och tvingas lära sig använda proteser och, i vissa fall, leva med smärta och/eller depression. Filmens största problem är att det inte är vidare intressant efter de där tjugo första minuterna. Istället verkar det som att filmmakarna försöker exploatera offrens stympade ben, som visas allt för ofta, känns det som. Vi förstår att det är jobbigt, och att det går bättre för vissa än för andra, men det känns som att filmen stannar upp här och inte kommer så mycket längre egentligen.

Resultatet blir att filmen inte har fokus. För den handlar inte om folk som återhämtar sig efter en amputation. Inte egentligen. För filmen är för splittrad för det. Det gifta paret Jessica och Patrick Kensky förlorade varsitt ben till följd av bombningen. Jessica bestämmer sig, ett år efter bombningen, för att amputera även sitt andra ben, som orsakar henne smärta. Innan dådet var hon en vacker, aktiv och levnadsglad ung kvinna, som nu förvandlats till en deprimerad person vars liv definieras av att båda hennes ben är amputerade. Det hade kunnat bli en intressant film, om den bara följde allt ur hennes perspektiv. Men det gör den alltså inte.

Det blir dessutom värre när man har ett par korta sekvenser om bombmännen. Vi får veta lite om deras bakgrund, lite om hur de gick till väga för att placera bomberna, lite om jakten på dem och lite om den yngre broderns rättegång. Som ni märker är nyckelordet ”lite”. Det är så fruktansvärt ytligt berättat. Det känns som att det finns en hel film till här, särskilt som filmen gjordes i samarbete med Boston Globe, en tidning som figurerade i filmen ”Spotlight” häromåret. De journalister som intervjuats för filmen känns mycket professionella och kunniga. Med deras hjälp hade vi kunnat få veta så mycket mer om bombmännen, deras motiv och den yngre broderns rättegång.

Som det är, är detta en mycket ojämn film, som berättar alldeles för lite om vissa aspekter, för mycket om andra och som kanske vill visa respekt mot offren, men som har alldeles för många närbilder på benstumpar för att lyckas. De första tjugo minuterna är, som sagt, starka. Det är till och med så att jag vill utfärda en varning för känsliga tittare. Och det är, över lag, en så pass intressant film att ett lägre betyg känns omotiverat.