Mareld 2019

Ett filmteam beger sig till en idyllisk skärgårdsö för en inspelning där skådespelarna förväntas improvisera sig fram scen för scen, samtidigt som själva projektet dokumenteras på video. Det är högsommar, nubbe i glaset och luften vibrerar av en lekfull, spänd förväntan. Inom (väldigt) kort blandas verklighet och dikt, regissörsinstruktioner och rolltolkningar grumlas mot märkliga händelser och svårförklarade beteenden i största allmänhet.

Skådespelarna intrigerar mot varandra och det viskas illavarslande om en lokal skräcklegend, ”Maran”, samt om ond bråd död. En militär dyker upp och börjar gasta om att ön man filmar på är förbjudet område. Vad är verkligt? Det enda som är säkert är att stämningen sjunker som en sten.

Det gör dessvärre filmen också – och då alltså inte bara filmen i filmen, utan även själva slutprodukten. Vi befinner oss, åtminstone på papperet, i en ”Blair Witch”-doftande metahistoria som ifrågasätter autenticitetsbegreppet och åker slalom med publikens förväntningar på vad som ska ske härnäst. Och på den sista punkten lyckas ”Mareld” konsekvent. ”Förutsägbar” är inte ett adjektiv som platsar i sammanhanget.

Ordet ”efterhandskonstruktion” pirrar däremot rätt ofta i bakhuvudet. I intervjuer har filmskaparna talat om att ”Mareld” från början var tänkt att bli en klassisk skräckfilm men att praktiska omständigheter och testvisningar inför publik tvingade projektet i en ny riktning. Detta ska, förmodar jag, tolkas som en sorts självmedveten PR-fint, i själva verket har man hela tiden varit ute i ärendet att leka med form och genre. Vill ”Mareld” framstå som en gerillainspelning eller en överkonstruktion? Oavsett hur det ligger till med den saken så blir det bestående intrycket att filmen är resultatet av ett havererat manusarbete som man till stor del har försökt återuppliva i klipprummet.

Initiativet att göra en ”skrockumentär” (som en av skådespelarna har kallat projektet) av det här slaget är lovvärt, och upplägget fullt av möjligheter. ”Mareld” sticker ut i den svenska biohösten, den är vackert filmad och kaxig i ordets bästa bemärkelse.

Men gränsen mellan orädd och dumdristig kan vara hårfin, och när allt till slut resulterar i att folk springer omkring och skriker på en strand av obegripliga skäl spelar ansatsen mindre roll. Dessvärre.