Margot at the Wedding 2008

Hur följer man upp en kritikerrosad neurotisk komedi om en sönderfallande familj? Man gör samma film en gång till. Det är i alla fall vad Noah Baumbauch har gjort med ”Margot at the Wedding”. Efter att ha blivit indievärldens darling med 2005 års ”The Squid and the Whale” gör han sitt bästa för att pussla ihop en om möjligt ännu mörkare och bitvis också roligare studie om en mardrömsartad familjesammankomst som snabbt går över styr.

När filmen börjar får vi stifta bekantskap med den framgångsrika författaren Margot (Nicole Kidman) och hennes son Claude (Zane Pais) som är på väg till systern Paulines bröllop i New England. Vi får reda på att Margot och systern inte pratat på flera år och det märks med all tydlighet så fort de återförenas i det gamla familjehuset vid kusten. Margot gillar inte systerns val av make, den snälle men slackerartade musikern Malcolm (Jack Black) och snart har grytan med konflikter kokat över rejält. Lägg därtill Margots man som dyker upp oinbjuden och hennes älskare som bor i närheten och du har receptet för en katastrof av närmast skandinaviska proportioner.

Det är framförallt två saker som får mig att falla för Baumbauchs orgie i ångest. För det första har jag aldrig sett Nicole Kidman bättre än vad hon är här. Hennes Margot är en djupt splittrad karaktär som i ena stunden är den mest omtänksamma mamma du kan tänka dig, för att i nästa racka ner på sin osäkre son för att han har blivit tonårsgängligt ”ograciös”. När hennes syster under en middag påminner hela familjen om hur duktig Margot var på att klättra i träd när hon var barn, ser hon sig tvungen att bevisa att hon minsann fortfarande kan och klättrar upp närmaste högsta träd, där hon självklart blir fast. Det är en sjukt rolig scen som säger en hel del om den osynliga dragkampen mellan systrarna. Ju längre filmen fortskrider desto mer får vi se av Margots personlighet och det är inte särskilt vackert. Hon är filmens självklara medelpunkt och en av de mest fascinerande karaktärer som jag sett på bioduk det här året.

Filmens andra stora styrka är det vackert nedtonade fotot signerat Harris Savides (som även fotade ”Zodiac”). Det är som om han slängt bort varenda studiolampa från inspelningen och filmat allt i naturligt ljus. Det ger filmen ett urblekt realistiskt skimmer som går hand i hand med den närmast sotsvarta historia som berättas.

Överhuvudtaget är det en film där hela skådespelarensemblen briljerar. Jennifer Jason Leigh är fantastisk i rollen som den lite osäkrare systern som alltid befunnit sig i den dominanta Margots skugga. Till och med Jack Black gör ett bra jobb som den sympatiske losern Malcolm, utan att göra rollen till allt för mycket Jack Black-pastisch. Trots hans återhållsamhet har han några av filmens roligaste scener. Men den kanske största överraskningen står unge Zane Pais som den tafatte sonen. Han är lite för fäst vid sin mamma och hans minspel när han gång på gång blir nedtryckt av den lätt irriterade Margot är smärtsamt att se.

Mot slutet av filmen blir grälen och konflikterna mellan karaktärerna nästan för mycket. Manuset är mestadels briljant men blir på sina ställen lite väl konstruerat. Det hindrar inte det faktum att ”Margot at the Wedding” är en bländande uppvisning av en trasig familjs äventyr.

ONÖDIGT VETANDE Under inspelningen flyttade Nicole Kidman och Jennifer Jason Leigh ihop. De ville få den rätta känslan för den dysfunktionella familjen de skulle porträttera.