Maria 2024

Pablo Larraín avslutar sin kvinnotrilogi om berömda 1900-talsikoner bestående av “Jackie“ (om Jackie Kennedy), “Spencer” (om prinsessan Diana) med ett porträtt av operasångerskan Maria Callas. Angelina Jolie axlar rollen som Maria under hennes sista dagar i Paris.

 

Låt oss börja med det positiva. Miljöerna (som till största delen spelats in i Budapest) är gudomligt vackra. En storslagen lägenhetsinteriör i tidig 1900-taltappning med ekpaneler och överdådiga textilier under eoner av takhöjd. En varm färgskala, bekväma möbler, och behagfullt komponerade inredningsdetaljer.

 

Vi får en känsla av att omslutas av rummen, så intimt och inbjudande, som att vi sitter med Maria i soffgruppen, vid pianot, eller sminkbordet där hon gömmer de ödesdigra pillren. Filmen handlar nämligen om hennes sista dagar. Hon är sjuk och pillerberoende. Hon äter ingen mat. Hon drömmer om att ännu en gång stå på scenen men hon är bräcklig och svag och rösten sviker trots träningen. Vi slussas in i allt det sorgliga på en gång.

 

Jolies Maria är stoisk och stel, men filmen är inte utan humor. Vi sveps in och ut ur hennes fantasier, som kamerateamet till exempel på väg för att intervjua henne. Tjänstefolket (spelade av Pierfrancesco Favino och Alba Rohrwacher) tvivlar. När det väl knackar på på dörren presenterar sig intervjuaren (Kodi Smit-McPhee) som Mandrax - namnet på hennes piller.

 

“Kamerateamet” promenerar runt med henne på Paris gator och torg, där folket ibland brister ut i sång så att hela staden blir en scenkuliss för en operaföreställning. Andra gånger är hon ensam; småberusad som på hotellbaren dit betjänten får komma och hämta hem henne, eller på utomhusserveringen där hon sitter utan att beställa någonting för att “låta sig beundras”.

 

Vitsiga divarepliker värda Mae West - om de inte var så livlösa. Slutsekvenserna som visar verklighetens karismatiska Callas understryker ytterligare kontrasterna. Jolies Maria skrider igenom filmen som ett levande lik men hon bär huvudet högt och hon ler. För visst är det härligt att lida i vackra miljöer med världen som publik?

 

Filmen är ett sentimentalt melodrama med stort M. Lidande för lidandets skull. Vi lär oss inte mycket om verklighetens Maria förutom någon svartvit sekvens om henne som ung och fattig i händerna på tyska soldater hon tvingas sjunga för. Hon har en elak mamma och en snäll syster. “Maria” är indelad i tre akter och när det blir dags för den sista; “Curtain Call”, känns det tacksamt att det snart är över.

 

Faktum är att de vackra kompositionerna skulle ha kunnat komprimerats till ett modereportage i Vogue - vi skulle inte ha missat mycket av berättelsen. För varken Jolies skönhet, vackra kostymer, eller ljuvliga miljöer räcker för att rättfärdiga två timmars speltid, om man inte är ett inbitet fan av kostymdramer. Jolies Maria känns i slutändan som en parodi, en karikatyr av lidande, men till hennes försvar finns här inte så mycket att jobba med. Allt är stelt och tillrättalagt.

 

Nästa gång kanske man ska låta kvinnotrilogier berättas av kvinnor.