Maria Full of Grace 2004

Huvudpersonen Maria sitter i ett rum och försöker svälja 60 plastkapslar med knark. När hon senare tvingas svälja två stycken igen, som kommit ut genom magont är det nästan så man inte klarar att se mer. Ändå är ”Maria full of grace” en film som hyllar livet, en vitamininjektion i den vattentrampande drogfilmsgenren och en sjuhelsikes bra debut. Nej förresten, stryk det med drogfilm, detta är nämligen en film som handlar om ett stort problem, kvinnor som smugglar knark i magen, men ändå ständigt har fokus på en ung kvinnas liv.

Maria (Catalina Sandino Moreno) är en 17-årig colombiansk flicka som jobbar på ett blomsterplantage. Efter ett bråk med chefen slutar hon tvärt och upptäcker snart att hon också är gravid. Men hennes familj tvingar henne att hitta ett nytt jobb, eftersom hon måste försörja sin systers nyfödda barn också. Det ena leder till det andra och vips har Maria blivit knarkkurir, det vill säga hon smugglar knark i magen. Hennes yngre vän Blanca (Yenny Paola Vega) är snart på samma spår och tillsammans med Marias nyfunna vän, den erfarna kuriren Lucy (Guilied Lopez) åker de på en vansinnesfärd till New York som får fasansfulla konsekvenser.

Debutanten Joshua Marston lyckas med konststycket att inte göra Maria till martyr, utan snarare en riktig kvinna av kött och blod med både fel och brister. Stor hjälp har han också av Catalina Sandino Moreno (välförtjänt vinnare av Silverbjörnen för Bästa kvinnliga skådespelerska vid Berlinfestivalen i år) som ger trovärdighet och tyngd till en kvinna som bedras av hoppet att få det bättre. Marston har också fångat livet i Columbia på ett sällsynt angeläget sätt, medan han effektivt får oss att känna hur det är att vara invandrare i USA. Då Maria träffar Lucys syster Carla (Patricia Rae) och denna berättar om varför man stannar i ett nytt land, fångar Marston miljoner människors liv i fem meningar. Det är rörande, vackert och bitterljuvt. Och den mardrömslika flygresan till New York, då Maria har 60 knarkkapslar i magen och vet att hon är gravid, är något av det värsta jag sett.

Men trots möjligheterna frossar Marston aldrig i varken misär eller äckligheter. Istället koncentrerar han hela tiden sin historia på Maria och genom mörkret utkristalliserar sig plötsligt hopp. Du kommer sannerligen lämna biosalongen med en varm känsla i magen, vilket inte är så vanligt för en film om droger. Men så är Marstons film inte som andra. Man skulle kunna att säga att han med tiden kan han bli en av våra största filmskapare, men det skulle vara att ljuga. Han ÄR, med denna sensationella debut, redan det.

ONÖDIGT VETANDE Colombias officiella Oscarsbidrag för bästa utländska film 2004.