Marias väg 2014

Som titeln anspelar på är ”Marias väg” en berättelse om den unga flickan Maria. Hon är fjorton år och lever under strikta kristna förhållanden med påtryckningar från både sin familj och den katolska församling hon tillhör. Kyskhet och övrig avhållsamhet är av högsta vikt – något som är svårt att förhålla sig till som tonåring och världsliga lockelser. Att umgås med en pojke eller lyssna på en kör som inte enbart håller sig till gregoriansk körsång är otänkbart, hur oförargligt det än må låta.

Vad som är intressant med Maria är att hon dras mot det förbjudna samtidigt som hennes kärlek till Gud och Jesus är så ofantligt stor. Så stor att hon till och med fantiserar om att bli helgonförklarad och tror sig ha en kärlek till sin skapare som är större än någon annans. Hennes tvetydiga känslor skapar en intressant balans i hennes känsloliv och även för filmens berättelse. En föraning om att detta skulle bli åter en skildring av hur man slår sig fri från sitt strikta levnadssätt och får gå sin egen väg får snabbt stryka på foten. För Marias väg är inte alls en sådan väg.

Filmens originaltitel ”Kreuzweg” betyder ungefär ”korsets väg” eller ”vägen till korset” och syftar på de fjorton korsvägsstationer som framställer etapperna i Jesu väg till Golgata. Dessa fjorton stationer utgör också filmens narrativa struktur, som är uppdelad i fjorton enskilda scener utifrån Jesus olika stopp. Den som kan sin korsvägsandakt kan ana varthän det barkar, men för den som har mindre koll på Jesus olika stationer blir Marias väg en fascinerande historia. Hur långt kan en människas tro och hängivelse egentligen leda en?

Likt en av tidigare års bästa festivalfilmer - ”After Lucia” - skildras berättelsen i ”Marias väg” lika strukturerat som dess ramberättelse. Regissören Dietrich Brüggemann har ställt upp en ensam, statisk kamera och låter händelserna agera ut utan interaktioner – ibland uppemot tio minuter långa scener utan klipp. Greppet bjuder in till en intresseväckande och fängslande inblick i Marias liv. Samtidigt som det känns nästan teatralt uppstyrt får en även känslan av att kika över någons axeln in i hennes vardag. Det blir avskalat men ytterst personligt på samma gång.

Även tematiskt klingar likheterna med Michel Francos ”After Lucia”. Liksom denna är ”Marias väg” en tragisk och tänkvärd skildring av en ung tjej omgiven av påtryckningar av omvärlden. Den tydliga skillnaden blir här Marias tro och hur just de religiösa påtryckningarna påverkar henne. Filmen blir dock stundtals parodisk i sin skildring av den extremistiska tro som utövas av Marias familj - främst då hennes mamma som pratar om hur ”monotona basgångar” inom soul och jazz leder till satanistiska tankar och hur högmod får en att hamna i helvetet. Marias mamma och resten av församlingen är uppenbarligen extremistiska i sin katolskt kristna tro, och skildringen må inte vara helt ifrån verkliga anknytningar, men det känns ändå som att Brüggemann riktar en rejäl känga mot kristendomen och religion i stort och inte bara den fanatiska dyrkan som vi får ta del av i filmen. 

Berättelsen i ”Marias väg” kan mycket väl ses som en metafor för de påtryckningar man som tonåring får erfara och hur omvärlden ständigt ställer krav på en - men den religiösa ståndpunkten känns som en alltför tydlig och kontroversiell sådan för att kunna se bortom. Brüggemann nästintill korsfäster kristendomen, och en del må jubla för det när spikarna slås in. Men ”Marias väg” är utöver det en oerhört kompetent och stilistiskt uppbyggd film om tro och hängivelse som både fångar och fascinerar.