Marry Me 2022

Superstjärnan Kat Valdez (Jennifer Lopez) ska framför 20 miljoner människor gifta sig med sin pojkvän Bastian (sångaren Maluma), och framföra deras gemensamma singel ”Marry Me”. Men precis innan det händer sprids en video där Bastian är otrogen – med Kats assistent dessutom! Kat gör vad vem som helst skulle gjort, hon ser en snubbe i publikhavet med en skylt det står ”Marry me” på och gifter sig med honom i stället.

 

Charlie Gilbert är en skild mattelärare, vars tolvåriga dotter tycker att han är världens töntigaste. Han hamnar på konserten av en slump och håller skylten åt någon annan när strålkastarljuset plötsligt faller på honom, och han gör det enda spontana han gjort på evigheter.

 

De bestämmer sig för att dejta lite ett tag för att… varför inte egentligen? Men att de kommer från vitt skilda världar blir allt mer uppenbart, samtidigt som Bastian inser sitt misstag och försöker nästla sig in i Kats liv igen.

 

”Marry Me” är utmärkt stäng-av-hjärnan-fluff. En del av mig undrar varför presskåren inte förutsätter att det här är ett PR-trick, varför jättekonserterna ser ut att hända på en medelstor skola där alla har gott om utrymme och ingen är svettig, samt varför vet alla paparazzi precis när de ska försvinna. En annan del av mig gnisslar tänder åt all skamlös produktplacering, och hur överansträngt filmen hanterar sociala medier. Sssch, viskar jag till mig själv. Släpp det.

 

Som alla romantiska komedier hänger filmen på huvudrollernas kemi. Den är knappast fyrverkerier, men en serie tomtebloss. Det är tillräckligt för att jag ska hålla tummarna för Kat och Charlie. De är söta ihop, det hela känns tryggt, man vill att de ska hitta jämn mark mellan deras världar. De hade kunnat utveckla deras karaktärer lite, ge dem lite mer brister, ge handlingen lite mer fart. Det finns en tendens att bara ta den enklaste, mest friktionsfria av alla vägar.

 

Till exempel finns en scen där Kat tar en pytteliten extension ur håret och Charlie säger att hon är vacker utan allt det där. Dels känns det som att filmen aktivt motarbetar det, då Lopez hela tiden har full makeup, även när hon ska vara nyvaken.

 

Dels känns det rimligt att Charlie skulle säga det, men att hon skulle tycka att det är fint av honom är lite mer tveksamt – det är något som låter som en komplimang, men som förutsätter att allt du gör gör du för att vara män till lags. Det känns som en bra stund där Kat kunnat ställa honom till svars, få honom att komma ner lite från sin höga häst (behöver jag ens säga att han inte ens äger en smartphone i nådens år 2022?). Alternativt hade hon kunnat vara nervös för att visa sig för honom utan smink då han ju uppenbarligen är där för fantasin om vem hon är. Det skulle kunnat vara ett fint ögonblick mellan dem, utan att han behövt säga sina preferenser utan att hon frågat.

 

Även för en traditionell romantisk komedi är det obligatoriska uppbrottet i slutet på andra akten klent. Lite mer drama hade behövts! Jag får känslan att de behövt jobba kring Malumas schema, för han gör saker off-screen som fått mer impact om vi faktiskt fått se det hända, och inte bara höra det från bikaraktärer. Att utveckla honom – eller för all del bara låta honom vara med mer – hade höjt spänningen.

 

Men trots alla klagomål… ”Marry Me” är trevlig. Den är lagom lång, har fina klänningar, musiken är bra. Köper jag John Bradley (aka Sam i "Game of Thrones") som manager för en superstjärna? Inte en sekund, men jag är glad att han är här. Charlies scener med sin dotter är fina. Romansen är lite stapplande men oftast funkar det, och det enda jag vill i en romantisk komedi är att hålla tummarna för huvudrollerna.

 

Bara drick ett glas (eller en flaska) cava, spara den kristalltäckta slöjan på din Bröllops-pinterest, stäng av hjärnan, och se fram emot att nynna ”marry me, marry me” resten av veckan.