Marshland 2014

Här finns mycket att tycka om, men också en tendens till slapphet av regissör Alberto Rodríguez Librero när det gäller att förlita sig på genremässiga konventioner. Till skillnad från i första säsongen av ”True Detective”, som ”Marshland” gärna och ofta jämförs med, förblir klichéerna – det omaka snutparet, seriemördartemat – här statiska och fyrkantiga. De bejakas utan att alla gånger bli laddade med en distinkt egen personlighet. Likheterna med "True Detective" ska däremot inte uppfattas som plagiat eller efterapning eftersom ”Marshland” började spelas in när Nic Pizzolattos kulturgärning fortfarande bara existerade på manusstadiet.  

1980, fem år efter att Francoregimen har fallit, skickas två misskrediterade kriminalinspektörer till avkroken Las Marismas för att undersöka ett lågprioriterat fall med två försvunna bondflickor. Den unge och sammanbitne Pedro har gjort sig politiskt obekväm efter att ha kritiserat den gamla politiska ordningen i en insändare i dagspressen. Han upplever att korruptionen är påtaglig även i den nya demokratin och straffas för denna otålighet med en skadeskjuten karriär. Hans äldre kollega Juan är å sin sida konservativ och cynisk, möjligtvis med ett blodigt förflutet som bödel i diktaturens regi. Det faktum att han dricker mycket och inte sover alls kan tyda på samvetsbetänkligheter i den riktningen. 

Juan är klart intressantast av de två, verkar även manusförfattaren tycka. Därför bränner man allt krut vad gäller karaktärsfördjupning på honom, medan Pedro, som utseendemässigt faktiskt har en släng Rust Cohle över sig, mest får förbli tjurig. Med sämre skådespelare hade denna skeva balans blivit ännu mer påtaglig.

Det visar sig att en seriemördare lurar i träskmarkerna. Spänningen blir just inte starkare för det. ”Marshland” kan inte riktigt bestämma sig för vilken sorts mordgåta den ska vara; den där ett metodiskt, realistiskt skildrat polisarbete är behållningen för tittaren, eller om man snarare ska gå på den mystiska, snudd på övernaturliga linjen istället? Det blir följaktligen lite av varje, en spågumma här och kryptiska lappar som skickas in under dörrspringor där, en samhällskritisk betraktelse i ena sekunden, sedan den spända relationen mellan de två poliserna igen, fast den dras till sin spets på tok för sent. 

Men hela tiden stämningsfullt, tidstroget autentiskt och mycket snyggt. Och att själva historien i ”Marshland” är generisk och anonym, att man ibland slösar med lättköpta dramaturgiska vändningar som är direktimporterade från Hollywood - allt detta går oftast att leva med. Det är de outtalade ideologiska motsättningarna mellan de två poliserna och den förmedlade känslan av hur ett land yrvaket försöker komma tillrätta med ett ohyggligt förflutet som spelar roll. I sina bästa stunder är Spaniens mest hyllade långfilmsdeckare på fyrahundra år mästerlig när den antyder saker. Jag hade ändå önskat mig mer konfrontation och mindre oväsentligheter.