Mary Queen of Scots 2018

Älskar du kostymdramer utan att vara alltför petnoga med handlingen? Då har vi hittat filmen för dig! ”Mary Queen of Scots” bjuder på en imponerande visuell upplevelse, där allt det vi förknippar med historier om svunna tiders slottsliv finns med:

Kurrangömmalek bakom fladdrande skynken? Check. Rytt på frustande hästar i full galopp? Check. Hånglande tjänstefolk i trånga stenkorridorer? Check. Hovdamer som fnittrande klär på och av drottningen, medan de pratar om hur det är att vara med en man? Check. Manligt begär som river sönder klänning i full passion? Check. Det obligatoriska fågelperspektivet över protagonisten, sedd bakifrån, medan hon springer över vidsträckta ägor med kjolarna i händerna och midjelångt hår i fritt fall? Jajamensan, här finns samtliga kostymdrame-ingredienser, som hämtade ur en Harlequin-novell.

Det är faktiskt lite frestande att sätta in filmen i facket tantsnusksdrömmar snarare än i ett historiskt dramafack (fast utan själva tantsnusket eftersom ingenting explicit visas.) Även om texten på vita duken introducerar både bakgrundshandlingen och epilogen, så är berättelsen däremellan såpass (över-)dramatiserad att man förlorar lite grepp om den bakomliggande politiken. Men filmen är baserad på verklighetens drottning Elizabeth I (Margot Robbie), som regerade över England och Irland från år 1558 och fram till sin död 1603, och hennes relation med släktingen Maria Stuart (Saoirse Ronan), regerande drottning av Skottland mellan åren 1542 och 1567.

Den huvudsakliga berättelsen cirkulerar egentligen kring Maria Stuart, som levde ett turbulent liv. Hon blev regent redan som spädbarn, och drottning av Frankrike genom sitt giftemål Frans den andre mellan åren 1559 till 1560, då han dog. Maria Stuart själv levde fram till 1587 då hon avrättades genom halshuggning. Filmen börjar med slutet, då hon förs fram till bödeln klädd i svart. Men innan avrättningen slits den svarta klänningen av henne, välkoreograferat som en modern dans, för att blotta en röd klänning inunder.

 

Därefter får vi följa henne under åren från hennes återkomst till Skottland som ung änka, där hon återtog regeringsämbetet från sin bror, via två giftemål, några konspirationer och en stor dos intriger i hovet, fram till fångenskap och avrättning. Cirkeln är sluten, och vi får veta att den röda klänningen symboliserar martyrskap.

Ronan gör ett mycket fint porträtt av Maria Stuart som är en njutning att se, och likaså Robbie är bra som Elizabeth, även om hennes motiv känns något mer diffusa. Scenografin och kostymerna är väldigt vackra att vila ögonen på, till den grad att där kan finnas Oscarsnomineringar att håva in. Men är det tillräckligt för att sitta igenom en tvåtimmars bioupplevelse? Handlingen saknar nog med drivkraft för att föra filmen framåt och karaktärsportrrätten känns generiska, trots förstagångsregissören Josie Rourkes gedigna teaterbakgrund.

”Mary Queen of Scots” är helt enkelt en ljuvligt vacker filmupplevelse, men inte så mycket mer än så. Betygsmässigt tycker jag den väger någonstans mellan två och tre poäng, men på grund av drivkraftsproblemet tycker jag faktiskt inte att där finns nog med ork för att nå upp till trepoängaren. Tyvärr.