Mass Effect: Paragon Lost 2012

Vega introduceras i spelet "Mass Effect 3" där han tillsammans med spelets huvudperson, Commander Shepard, kämpar för galaxens framtid mot de otäcka varelserna Reapers. Liksom de andra i styrkan har han ett förflutet, och "Mass Effect: Paragon Lost" berättar hans historia.

Marinsoldaten James Vega befinner sig på en människokoloni i ett avlägset solsystem, och i filmens inledning stöter han och elitstyrkan han tillhör på ett gäng utomjordiska varelser som kallas krogans. Trots att läget inte är ypperligt för mänskovalparna åker krogans till sist på råpisk, med Vega som hjälte nummer ett. Vega och gänget tar en överlevande krogan med sig som fånge till kolonin där de är stationerade.

I kolonisatörstaden har Vega sina skyddslingar Christine och hennes lilla dotter April, vars stora idol här i livet är just Vega. Men kolonin blir attackerad av främmande insektsliknande varelser som kallas Collectors, och när soldaternas befälhavare går och dör är det upp till Vega, den lilla elitstyrkan, och deras krogan-fånge att ta upp striden mot de elaka flygfäna. I slutet ställs Vega inför, får man förmoda, det svåraste valet i hela sitt liv.

Det är en animefilm, fast den datoranimerade hybridsorten som jag själv inte är särskilt förtjust i; den underliga mixen gör att jag tappar lite inlevelse. Den är också, liksom flera animefilmer, inkonsekvent i bilderna såtillvida att saker som näsor och ögon kan ändra form och placering när man minst anar det. Kanske hör det till stilen, kanske är det ett tecken på tidsbrist i processen. Oavsett vilket är det inte min kopp te.

Jag inte heller jätteimponerad av persongalleriet. I Vegas gäng finns Kaxig Kille som flirtar med Tuff Kvinnlig Soldat med linne och bar mage, Smart Kille med glasögon som räknar ut saker, Ärrad Veteran som droppar oneliners i tid och otid, och så förstås Känslig Tjej som också är doktor i endera vetenskap och dessutom är föremål för Vegas ömmaste känslor. Liknande upplägg hittar man i flera science fiction-filmer, och med tanke på att Mass Effect-spelen varit normbrytare när det gäller just stereotyper så kunde det gärna fått se lite annorlunda ut.

Skjuta-spränga-hoppa-scenerna är snygga och storvulna, även om det animerade formatet segar ner det hela ett gruskorn. Regissören har lagt ner minst lika mycket ost på de mer emotionella sekvenserna. Vega är en tjurnackad hårding som inte drar sig för att köra skallen i bergväggar om så krävs, men han är heller inte rädd för att fälla en och annan offentlig tår. Det gillar jag. Även starka känslor får gott om utrymme, precis som i spelen.

Kanske är det lite svårt att hänga med om man inte har spelat åtminstone "Mass Effect 3" eller läst på om spelet innan. Inte för att det egentligen behövs någon närmare presentation av universat och dess olika raser för att begripa plotten, men många skämt och referenser riskerar att vissla förbi huvudet på en om man inte har koll. Som en extra flirt med spelarna är upplägget snarlikt det man får uppleva i spelen - strider med både vapen och de speciella biotic-krafterna, relationsutveckling och, det bästa (eller värsta) av allt, de fruktansvärda men livsavgörande valen.

Tillkortakommandena till trots ligger "Paragon Lost" mig varmt om hjärtat från första stund. Jag gillar Vega skarpt, därför är jag också intresserad av hans historia. Och det är en historia som berör mig nästan lika djupt som Shepards.