Master Gardener 2022

Det tar ett tag innan jag riktigt greppar vad filmen egentligen ska handla om. Vi får ta del av en ensam butter mans grubblerier och tankar om trädgårdsskötsel. Efter ett tag förstår vi att han har ett mörkt kriminellt förflutet, som han hyfsat väl lyckats lämna bakom sig. Nu är han reformerad och har bytt blyet mot blomster.

 

Mannen är Narvel Roth (Joel Edgerton) och han jobbar som trädgårdsmästare hos den rika änkan Mrs. Norma Haverhill (Sigourney Weaver). De har en intim relation och vi kan väl anta att han sköter om fler än en sorts buskar. När Normas släkting, unga, problemtyngda Maya (Quintessa Swindel) börjar jobba som lärling under Narvel, blir relationerna de tre emellan ansträngda. Maya tyr sig till sin mentor, vilket gör Norma svartsjuk, varpå hon sparkar dem båda. Men det som kunde varit ett slut, blir istället början på något nytt och annat.

 

”Master Gardener” är en kriminalfilm om upprättelse och andra chanser. Trädgården och växtligheten fungerar som en metafor för liv och återfödelse. Symboliken är lätt att läsa in, men den blir ändå rätt krystad och långsökt, som så mycket annat här. Dialogen är otroligt undermålig och stundvis riktigt pinsam, och flera händelseutvecklingar känns fullständigt obegripliga.

 

Edgerton och Weaver har ändå några fina scener ihop, och när Swindells Maya kliver in och stökar till ekvationen, känns det ett tag som att det faktiskt kan bli lite spännande. Men det blir det inte. Istället spårar allt ut i ett ansträngt, forcerat tempo, och resten blir till en slarvig soppa med omotiverade actionscener och tafatta kärleksyttringar.

 

Jag uppskattar ämnet och tycker tanken att ge människor en andra chans är fin. Men för att det ska funka på film behövs så mycket mer substans än vad som finns här. Weaver får utagera i ett par härliga utbrott, men då vi aldrig egentligen får lära känna karaktären, känns hennes ivriga engagemang bortkastat och konstigt.

 

Regissören Paul Schrader har onekligen ett antal imponerande titlar på repertoaren, inte minst som manusförfattare (”Taxi Driver” 1976 och ”Tjuren från Bronx” 1980). Men här gör den gamle veteranen få saker rätt. Särskilt misslyckas han, förvånande nog, med just manuset, som läcker som ett sönderrostat gammalt såll. Vi vet att Schrader har ett särskilt patos för ensamma buttra män och de tidigare påtalade grubblerierna, men enkom dessa gör inte en film sevärd. Det hjälper heller inte att blomster blandas in i smeten, eller att det hela kryddas med en illa förankrad kärlekshistoria och några karikatyriska pundare. När delarna haltar så till den grad som de gör här, svajar helheten utan ens en antydan till övertygelse. Nej, jag ser helt ärligt hellre mina egna växter vissna, än tittar på detta igen.