Matthias & Maxime 2019

Dolan är den unge begåvade kanadensaren som på sistone haft något av en uppförsbacke i sitt filmskapande. Han återvänder själv som skådespelare i sin nya film ”Matthias & Maxime”, och det känns som ett välkommet, om än litet, steg åt rätt håll.

 

Matthias och Maxime är två unga män i ett kompisgäng, som hängt ihop sedan barnsben. Under en helg i en stuga övertalas de två att spela med i en kortfilm. Ingen säger något dock förrän precis innan att de ska kyssas framför kameran. Den kyssen blir en katalysator som sätter massa känslor i omlopp, vilket hotar harmonin och vänskapen i gruppen.

 

Xavier Dolan spelar Maxime som är gay och singel, Gabriel D’Almeida Freitas är Matthias som har en flickvän. Jag gillar samspelet de två emellan, blickarna, leendena och de tafatta beröringarna som döljer deras dolda passion. Jag kan tycka att det är för mycket fokus på Maxime när det någonstans ändå mest handlar om Matthias och hans inre kamp. Det är han som måste erkänna sin livslögn för sig själv och sin omgivning. Maxime är givetvis en stor del av det som händer, men det borde ändå mer kretsa kring Matthias uppvaknande. Att vara gay i Kanada 2019 är inte så tabu att jag köper det kontroversiella i en eventuell romans, utan här är det snarare traumat att erkänna en livslögn för sig själv, som borde vara i ljuset.  

 

Fotot är, liksom en del annat, ganska ojämnt. Ofta är det fantastiskt bra komposition i bilderna som är snyggt inramade av fönsterkarmar, dörröppningar eller en springa i plasten. Andra gånger känns det väl hetsigt. Som att kameran har bråttom och vill för mycket med sina ingående närbilder i dunkel. Det är ganska dåligt belyst överlag, vilket förvisso på flera håll förstärker den intima stämningen, medan det andra gånger bara blir mörkt och blurrigt.

 

Manuset är välskrivet och jag gillar det naturligt lediga spelet och dialogen som sprudlar. Samtliga unga män trivs ihop och det märks att de har jobbat mycket på att få fram den skönt otvungna tonen. Tyvärr leder inte riktigt alla repliker någonstans och mycket sägs mest för att sägas. Samma känsla får jag för några karaktärer som inte fyller någon större funktion, utan bara existerar för att existera. Detta gör att det två timmarna, som filmen ändå är, inte används på bästa sätt, varför filmen också känns aningen för lång.

 

”Matthias & Maxime” tar tid att bli, men kommer till sist i kapp sig. Resultatet är en fin, om än något ljummen film, som vinner med sitt hjärta och budskapet om att det alltid är gott nog att bara vara sig själv. Den må inte nå upp till de bästa Dolan gjort, men nosar i alla fall åter i rätt riktning.