Matti 2006

Efter en mycket framgångsrik karriär på 80-talet anses Matti Nykänen idag vara en av tidernas bästa backhoppare. Men de sportsliga framgångarna var (och är fortfarande) nästan det enda positiva i Nykänens liv, då det mesta andra utgjorts av fylla, misshandel och sönderslagna rum. Efter att idrottskarriären avslutats försökte Nykänen, med blandad framgång, försörja sig som sångare, bartender och strippa. Allt detta skedde oupphörligen i alkoholens närvaro, och medan Nykänen var strängt upptagen med att supa bort sitt liv, basunerade sensationslystna journalister ut varje ny vändning i hans destruktiva levnadssätt.

”Matti” skall inte betraktas som en dokumentär utan som en spelfilm om den kände backhopparens liv. Även om filmen inte bara baseras på utan även handlar om verkliga händelser, är det dock ofrånkomligt att innehållet utgörs av den censurerade versionen. Visserligen har filmmakarna inte vikit undan för de mörka delarna i denna levnadsbeskrivning, men de har utan tvekan valt en så positiv skildring som omständigheterna, med hänsyn till trovärdigheten, tillåtit. Nykänen framställt därmed i princip som ett viljelöst offer för personerna i hans omgivning och genom detta ursäktas hans beteende till stor del. Är detta då negativt? Tja, jag tycker inte det. För vad skulle det egentligen ge oss åskådare om personerna bakom filmen ägnade de två timmarna och tjugo minuterarna som filmen tar, åt att nagelfara och vända ut och in på en tragisk människas liv? Dessutom kan man inte förglömma att Nykänen fortfarande betraktas som Finlands nationalidol, och därmed hade förmodligen filmmakarna blivit lynchade eller i alla fall djupt sågade i hemlandet om de hade presenterat Nykänens historia på ett annat sätt än vad de nu gjort.

Jag såg ”Matti” under Göteborgs Filmfestival. Salongen var då fylld av finsktalande människor som med jämna mellanrum brast ut i gapskratt. Förmodligen beror det på att något gått förlorat i översättningen eller på att jag inte delar den finska humorn, för jag kan absolut inte se något roligt i denna tragiska livshistoria om en människa som framförallt förstörde sitt eget med även andras liv. Men oavsett vilket, är denna film mycket bra och ger ett bestående intryck, trots eller kanske tack vare att jag inte är det minsta intresserad av vare sig backhoppning eller Nykänens leverne (en liten förklaring till varför jag skrev ”tack vare”: hade jag varit insatt i ämnet, hade jag förmodligen bara irriterat mig över de punkter på vilka filmen avviker från det som brukar benämnas som sanningen). Jag har ägnat en lång stund åt att grubbla över vad det är som är så fascinerande med denna film, utan att bli så mycket klokare. En starkt bidragande orsak till min positiva upplevelse av ”Matti” borde utan tvekan vara det faktum att den är mycket välspelad.

Men samtidigt finns det ju en mängd filmer, i vilka skådespelarna gör ett bra jobb, som inte sätter sig på näthinnan. Kanske beror därför filmens styrka på att det alltid är intressant att ta del av någon annans liv, särskilt om det innehåller en kombination av talang och sorgligt öde. Eller kanske inte, för jag kan inte säga att jag är särskilt motiverade till att läsa en biografi om Nykänen, om någon sådan hade funnits. Det kan även vara så att jag tycker om filmen då jag ser den som ett ytterligare bevis på vilka konsekvenser som den drog som vi kallar för alkohol och som vårt samhälle accepterar och uppmuntrar till kan få, även om denna förklaring känns lite långsökt. Så den mest tänkbara förklaringen till varför jag gärna ser om denna film, är förmodligen att det är en kombination av dessa tre, nyss nämnda, alternativ. Och det känns bättre att påstå detta än att avsluta denna recension med att skriva att ”Matti” tillhör den grupp av filmer som är mycket bra men som man egentligen inte vet exakt varför.