Max 2015

Stoppa mig om ni hört den förut: amerikansk helylle kärnfamilj får en charmig men bångstyrig jycke på halsen. Alla är lite sådär tveksamma men lär sig snart att älska byrackan villkorslöst innan skurk av valfri sort lägger näsan blöt och hotar familjelyckan. Lyckligtvis är hunden nästan övernaturligt smart OCH snäll så den räddar dagen och slutet gott, allting gott.

Efter Lassie, Benjie och Beethoven är det då dags för Max. Skillnaden är att schäfern Max inte är någon vanlig hund utan uppväxt som vapenletare i det militära. Det är alltså en patriotisk hund som bidragit till den härliga, amerikanska freden ute på krigsfälten. När hans husse biter i gräset drabbas han av posttraumatisk stress och blir lämpligt nog bortadopterad till husses TV-spelande lillebror.

Det är en sådan amerikansk film att man häpnar lite att den ens nått Sverige. Det är familjefilmförklädd krigspropaganda full av moralkakor, könsroller och klichéer. Det mesta är förutsägbart från ruta ett. Vår minderåriga hjälte är nonchalant och lever helt för sina spel och BMX-cykel. Kommer han att lära sig en läxa om meningen med livet måntro? Redan tio minuter in i filmen påpekar pappan (naturligtvis en skadad krigshjälte) att pojken måste växa upp och bli en man.

Självklart kommer han det när så småningom några elaka vapenhandlare blandas in i historien och det hela förvandlas till en TV-thriller på mellanstadienivå. Inte direkt uselt (med undantag för en del skämskuddedialog) men så mellanmjölksblaskigt att det är riktigt svårt att bry sig. Speciellt när man envisats att skriva så endimensionella karaktärer.

Pappan är macho, mamman den ömsinta och oroliga som hoppar in när det behövs snackas känslor. Bästa kompisen är en mexikansk comic relief-stereotyp som snackar 90-talsslang, kompisens kusin är ett lagom coolt men snyggt kärleksintresse som mest existerar för att det inte ska bli alltför grabbigt. Skurkarna är ännu mer standardtyp. Och så har vi Max som är… en hund.

Knepet med Lassie och andra minnesvärda filmhundar är att de hade en ordentlig story och personlighet. De hade påverkade de mänskliga huvudpersonerna på ett naturligt eller underhållande sätt. Här känns det varken nytänkande eller trovärdigt. Det räcker inte att Max blir lite rädd när grannarna smäller fyrverkerier.

Finalen erbjuder lite explosioner, en (som i många filmer) konstigt tajmad kyss och lite snyftmoment till den aldrig sinande stråkmusiken men liksom resten av filmen så är det en medioker, lättglömd historia. Filmhundar finns det gott om, i bra såväl som dåliga filmer. ”Max” tillhör tyvärr inte dem som gjort intryck i filmhistorien. En hundfilm utan - ursäkta ordvitsen - bett i.