Maybe I Do 2023

”Maybe I Do” är inte första gången Emma Roberts och Luke Bracey har medverkat i en romantisk komedi tillsammans eftersom de även spelade i Netflix-filmen ”Holidate” från 2020. En film som jag har mycket bättre minnen av nu i efterhand när vi vet vad framtiden skulle erbjuda.

 

”Holidate” må ha varit en engångsartikel som nu samlar damm i djupet av Netflix-servrarna, men det var åtminstone en film med ett koncept och engagemang som gjorde att Roberts och Bracey kunde spela efter sina styrkor. Det var lite skräp, men filmskaparna omfamnade det faktumet.

 

I ”Maybe I Do” spelar de paret Michelle och Allen, som börjat överväga att gifta sig. Beslutet fattas att det är dags för deras föräldrar att lära känna varandra – men det visar sig att de redan gör det. Enligt filmens officiella premiss så följs detta av en lång tvättlista av hemligheter som avslöjas under en kväll som förändrar allt för alla, något jag inte kan påstå att jag håller med om.

Bland de äldre veteranerna är det Susan Sarandon som står ut, dock bara för att hon spelar den enda karaktären som ens närmar sig rätt genre. William H. Macy försöker hitta några dimensioner men Diane Keaton har inte mycket att erbjuda. Det är möjligt att Richard Gere inte ens har listat ut än idag att det var en filminspelning han var på.

 

Storyn är baserat på regissören Michael Jacobs egna pjäs, som jag hoppas erbjuder mer skratt och romantik än filmversionen gör. Att se ”Maybe I Do” som en romantisk komedi om äktenskap är som att se ”The Terminator” som en kosmisk fabel om teknikens ljusa sida.

 

Strukturellt sett så är det här en mästarklass i att misslyckas med att utföra en komedipremiss. Upplägget är tydligt - det är en sitcom-idé. I grund och botten är det en fars. Karaktärer hamnar i en knipa på grund av omoraliska beslut och tvingas ta till lögner som leder till komplicerade förvecklingar och missförstånd. ”Maybe I Do” är en helt genomförbar premiss för situationskomik.

 

Men det är inte så filmen utförs. Det finns inga stora skratt när en plötslig vändning avslöjas. Det finns inga komplicerade förvecklingar eller missförstånd som någon försöker ljuga bort tills allt rasar. ”Maybe I Do” är centrerad kring en enda idé och har ingen aning om vad man ska göra med den.

 

Eftersom att Jacobs väljer att ständigt filma scener utan att tänka på vad olika bildkompositioner betyder så separeras ofta karaktärerna både från varandra och publiken. Det finns inget filmiskt bildspråk på plats som kan hindra de undermåliga skämten och de otrovärdiga känslorna från att dö framför våra sömniga ögon. Bara för att en publik alltid sitter långt ifrån under en pjäs betyder inte det att det alltid fungerar i en film.

 

Inte heller hjälper det att handlingens förhållningssätt till relationer är komiskt gammaldags. Föga förvånande var pjäsen skriven 1978 och manuset har uppenbarligen inte uppdaterat sin politik mycket. Ingen av karaktärerna får existera utanför sin relation och en relation måste vara på ett väldigt specifikt gammaldags sätt. Det här är så inaktuellt som en modern romantisk komedi kan bli.

 

Vissa romantiska komedier tillåts vara skräp, det finns många exempel när det funkar bättre så, men de måste åtminstone vara engagerad i att vara det. Det är inget fel med en skräpfilm, så när man planerar en film med en så pass besynnerlig premiss som denna borde man åtminstone kunna omfamna den tanken. ”Maybe I Do” känns mer som en falsk film som skulle visas på en tv i bakgrunden av en riktig film.