Maze Runner: The Death Cure 2018

"The Maze Runner"-finalen blev fördröjd med ett år sedan huvudrollsinnehavaren Dylan O'Brien skadade sig på inspelningen. Ett stunt gick rejält snett och han behövde ta en rejäl paus för att läka ihop (inga spår av olyckan syns i filmen). Men den långa väntan gör tyvärr knappast tittarna någon tjänst. Det är redan knepigt att minnas alla intriger och trådar som startades i de tidigare filmerna, och jag har hunnit glömma ifall jag nånsin tyckte om karaktärerna.

Men det rör sig å andra sidan inte om raketforskning, utan om en dystopisk young-adult-serie enligt en rätt förutsägbar mall. I första filmen från 2014 följde vi en grupp kids som yrade runt i en jättelik labyrint fylld med dödliga fällor. I andra delen från 2015 hade de lyckats rymma, bara för att komma ut i en postapokalyptisk värld där ett dödligt virus zombiefierat befolkningen.

I det tredje och avslutande kapitlet ska de som ännu lever bryta sig in i den sista staden som ännu står kvar. Ondskefulla organisationen Wicked - representerad av en kylig Patricia Clarkson och en skjutgalen Aidan Gillen - gömmer sig inuti en välbepansrad högborg, där de smider ränker och experimenterar på oskyldiga barn. Här gäller det för våra hjältar att rädda en tillfångatagen vän, störta makten och rädda det som räddas kan av den fallna världen. Ett väldans tjat blir det om ett botemedel som kanske, kanske inte finns.

"Death Cure" är den längsta filmen i serien, packad med både action och lugnare stunder karaktärerna emellan. Särskilt tråkigt blir det aldrig. Men framför allt de lugnare stunderna kräver att man har något intresse i, och bryr sig om, de här karaktärerna. Vi förstår att de är ett tajt gäng, speciellt så ofta som de upprepar varandras namn ("Thomas! Thomas! Newt! Minho! Teresa! Gally? Frypan! Fry!" ...börjar du en gång tänka på det, blir det nästan parodiskt mycket.) Men när man inte känner något för den som smittas, fångas eller dödas, så har regissören Wes Ball helt enkelt inte lyckats väcka några sympatier för sina huvudpersoner.

Det hjälper heller inte att Dylan O'Brien måste vara den stelaste filmhjälte världen skådat. Grabben har utstrålning som en påse nötter, och ett så gott som obefintligt känsloregister.

Där Wes Ball går bet med personregin (och castingen) har han iallafall stenkoll på hur man skapar häftiga och filmiska världar. Från Mad Max-ökenlandskapen till den sista framtidsmetropolen är det en visuellt spektakulär resa som kommer till sin rätt på en stor duk. Actionscenerna är det inget fel på, det bjuds på fartfyllda jakter och kuppscener som i sina bästa stunder utmanar "Fast & Furious"-filmerna i ren galenskap. Andra gånger kan skottlossningar med exakt likadana, svartklädda Wicked-vakter snabbt bli tjatiga. Nog kunde filmen ha kapats ned med en kvart eller så. Nåväl. De hade åtminstone vett nog att inte dela upp den här finalen i två filmer.

Och "The Maze Runner"-serien bör ju få något slags hedersmedalj för att ha nått hela vägen i mål: i denna genre är det mer regel än undantag att biopubliken sviker någonstans på vägen. Otaliga bestsellers har filmats med löften om en franchise, men aldrig kommit längre än en enda film. Senast såg vi "Divergent"-serien dö en plågsam död, när tre av fyra planerade filmer var släppta.

Ingen har ens kommit i närheten av succén "The Hunger Games" som satte ribban högt, men med facit i hand är lillbrorsan "The Maze Runner" iallafall god tvåa. Den må sakna samma spänning och den har ingen Jennifer Lawrence, men med teman som makt, uppror, starka vänskapsband - och en enorm mur som ska stänga ute de oönskade - kan den unga målgruppen lätt dra paralleller till vår egna värld. Om inte, så blev det ändå en rätt underhållande verklighetsflykt.

 

Men den första filmen är fortfarande överlägsen med sitt enkla, fängslande upplägg: en mystisk labyrint, många frågor, inga enorma konspirationer och världstäckande dumheter. Större betyder inte alltid bättre, och någonstans på vägen har "The Maze Runner"-serien tappat den där förmågan att överraska.