McQueen 2018

Alexander McQueen var arbetarklasskillen som blev modevärldens värsting och dog vid blott fyrtio års ålder. Dessförinnan hann han göra sådana avtryck i industrin att hans namn och hans kreationer blev populärkulturellt allmängods.

Vi följer honom från uppväxten i Lewisham, London, där han var yngst i en syskonskara på sex och där pappan körde taxi. McQueens mamma, lärare till yrket, var och förblev en positiv kraft i hans liv fram till det bittra slutet. När hon dog ansåg sig även McQueen själv vara färdig med livet, och han hängde sig själv kort efter moderns begravning. Nu fanns det även gott om andra demoner som drev honom i den riktningen. Droger så klart, men även en inneboende livsleda vad gäller sådant som låg utanför själva skapandet. Han hann också med att bli duktigt trött på en bransch som stundtals tedde sig som ytlig och kompromisslöst dömande mot radikala uttryck.

Den smärtan gör dokumentären tappra och ibland framgångsrika försök att fånga, men eftersom McQueen var av den bestämda uppfattningen att hans personlighet endast kunde skönjas genom hans konst så ska man inte förvänta sig någon ingående självanalys. ”If you want to know me, look at my art”, tyckte han om att säga. Och även, med ett snett leende: ”Paranoia – it will destroy ya!”

Det verkar aldrig ha föresvävat den unge McQueen att han skulle ha sysslat med något annat än mode. Med ett massivt självförtroende och en oblyg inställning till eventuella framtida arbetsgivare var han närmast en målsökande missil med siktet inställt på catwalken. Hans spektakulära, bombastiska modevisningar blev snabbt föremål för både upphettad kritik (döper man en show till ”The Highland rape” så kommer naturligtvis beskyllningar om misogyni som ett brev på posten) och förtjust medieintresse.

Videoupptagningar från dessa gränslösa föreställningar, där distinktionerna mellan olika konstyttringar snabbt blir meningslösa, hör till filmens absoluta höjdpunkter. Brinnande bilar, spegelväggar och kulissbyggen som består av färgsprutande robotar, BDSM och kommers i ohelig allians – det måste ha varit extremt otacksamt för McQueens kollegor/konkurrenter att bjuda in modepressen till en konventionell visning efter att engelsmannen hade härjat på catwalken.

Om man inte i första hand identifierar sig själv som modekunnig är McQueen kanske mest känd för sina dödskallemotiv. Filmskaparna leker effektfullt med den bilden, och låter dokumentärens kapitelindelning få visuell form med hjälp av omsorgsfullt uppsminkade människokranium, guldsprayade, hornförsedda, blödande. Det är en mäktig inramning som inte förlorar i kraft med Michael Nymans spirituella kompositioner som bakgrundsmusik.

Mot slutet av sitt liv hade Alexander McQueen hyfsat långt gånga funderingar på att avsluta sin sista modevisning genom att skjuta sig själv i huvudet framför publiken. Spoilervarning: Hans vänner lyckades avstyra de planerna. Men ”McQueen” är värd att se ändå. Få konstnärer har haft samma blick för människokroppen som denne plågade klassresenär.