Me and Earl and the Dying Girl 2015

Det är lätt för en film om tonåringar, speciellt en som bygger på en så kallad ungdomsbok, att fastna i facket av tonårsfilmer – där fokus är upptäckten av jaget, och nästan uteslutande genom den första blossande romansen. 

"Me And Earl and the Dying Girl" stoltserar visserligen med den ”geekiga” outsidern som huvudperson och navigerar oss genom skolkafeterians revirpinkande. Men trots att de vanliga byggklossarna av exentriska föräldrar, heta drömtjejen och coola förstå-sig-på-läraren finns där, så är filmen fascinerande kliché-lös. 

Greg går sista året på highschool. Han har dåligt självförtroende och beskriver sitt utseende som liknande ett glåmigt murmeldjur. Hans sätt att överleva skolan är att flyga under radarn, vara lite lagom kompis med alla, men inte vän med någon. Inte ens Earl kallar han vän – trots att de känt varandra sedan förskolan. De är istället kollegor. Deras arbete? Att göra alternativa lågbudgetfilmer med titlar som parodierar riktiga mästerverk, som ”Pooping Tom”, ”The Turd Man” och ”The Seventh Seal”. 

När en flyktig bekant, Rachel, diagnostiseras med leukemi pushar Gregs inkännande moder honom att umgås med henne – en välvilja som både Rachel och Greg till en början gärna hade klarat sig utan. Men när Greg erkänner att det är mammans tvång och inte medlidande som är orsaken till att han är där, låter Rachel honom stanna. 

Den på förhand utdömda vänskapen (Gregs ord) växer sedan till något speciellt. Det är svårt att sätta tummen på exakt vad det är, men det är en vänskap som både Greg och Rachel behöver innerligt. 

Manuset är befriat från nästan all sentimentalitet. Det är ingen kärlekshistoria som står i blickfånget, och även om vänskapen är en livlina för dem båda, är det inte några djupa diskussioner som tar dem dit, utan deras starka band uppstår genom skämt, mycket tystnad och timtal av film-tittande. 

Ofta nämns förra årets film "Förr eller senare exploderar jag" när folk diskuterar "Me And Earl and the Dying Girl". Antagligen för att båda handlar om ungdomar med cancer, men tonen kunde inte varit mer olika. Medan den första spelar på alla strängar för att få tårarna att komma, oavsett om vi i publiken egentligen vill gråta eller inte, så gör denna film det motsatta. 

Det är skönt att slippa trassla in sig i en alltför stor dos tonårsdrama, men ibland hade jag önskat mig något lite mer att sätta tänderna i. Det är som om filmmakarna håller publiken på lika armslångt avstånd som Greg håller alla människorna i hans liv.  

Men det finns ändå karaktärsutveckling i "Me And Earl and the Dying Girl" och även Greg måste till slut inse att han inte är en ö, och att allt inte går att skämta bort.

Filmen har blivit en riktig festivalälskling med priser vunna på bland annat Sundance. Boken som filmen bygger på är skriven av debutanten Jesse Andrews, som även adapterade den – med ganska stora förändringar – till manus. Regissören Alfonso Gomez-Rejon har mest jobbat med skräck förut, så detta är ett stort kliv även för honom. 

Även skådespelarna är rätt nya ansikten trots att de haft mindre roller förut. Mest igenkänning ger Molly Shannon som Rachels mamma. Och Hugh Jackmans röst förstås – en av många roliga detaljer i den unikt quirkiga berättarstilen. Det, och det faktum att en stor del av berättelsen behandlar gamla klassika filmverk gör att det inte är konstigt att förstå varför detta blivit en sådan liten indie-älskling.