Medelhavsfeber 2022

Mäns mentala hälsa är enligt rapporter ett stort problem. Sju av tio självmord är av män men ändå söker färre män än kvinnor hjälp för psykisk ohälsa. I den här kombinationen av nattsvart komedi och tragedi utforskas både depressioner och vänskap hos vuxna män.

 

Vi följer arbetslösa Waleed (Amer Hlehel) som i israeliska staden Haifa spenderar dagarna hemma drömmandes om en författarkarriär medan hustrun arbetar och barnen fokuserar på egna problem. Nya grannen Jalal (Ashraf Farah, ”Tyrant”) är i en liknande situation men till synes bekymmersfri och levnadsglad, till skillnad från den trötta och bittra Waleed.

 

Inledningsvis är Jalal den värsta tänkbara grannen för Jalal och hans försök till skrivande - pratglad, röker, dricker och spelar hög musik. Men när det ser ut som om Jalal har kriminella kontakter blir Waleed desto mer nyfiken.

 

Vad som till en början kan likna ett ganska tungt drama visar sig snart ha en förlösande men även mörk humor som matchar dess kommande tragiska element. Huvudkaraktärernas vänskap utvecklas till ett ombytta roller-scenario där såväl avsikter som positioner ändras. Det är charmigt och engagerande men samtidigt ruvar något allvarligt och dystert över berättelsen.

 

Det är en film som lever på sina effektiva twistar, speciellt i den intensiva upplösningen. En beundransvärt oförutsägbar film vars överraskningar till skillnad från många Hollywood-rullar känns nedtonade och naturliga för historiens utveckling.

 

Filmens regissören och manusförfattare Maha Haj visar i sin andra långfilm efter 2016 års prisbelönade debut ”Personal Affairs” att hon kan skildra mäns olika hantering av sårbarhet och otillräcklighet utan breda, övertydliga penseldrag. De två huvudpersonerna deppar inte ihop fullständigt över sina livssituationer och för - i mångas ögon - skammen över finansieras av sina fruar. Men vi anar att de inte är helt nöjda.

 

Det enda egentliga minuset är att Haj i sin starka historia, dialog och karaktärsutveckling levererar ett ganska stelt, generiskt visuellt berättande. Med sin svalt humoristiska ton hade det varit roligare och kanske till och med mer passande med lite mer inspirerat foto eller val av färger.

 

Men det är fortfarande en engagerande, roande - och oroande - film som lyfts av stabil regi, manus och spel. En njutbar blandning av relevant samhällskommentar, fräck svart humor och drabbande tragiskt drama som avslutas med en suverän men desto mer obekväm käftsmäll till slutscen.