Mediterranea 2015

Du trängs med oräkneligt antal landsmän på ett tåg eller båt. Du kommer fram till ett land rikare och tryggare än det du lämnat bakom dig. Förhoppningarna är höga och på en hemmafest du hamnat på sjunger Rihanna och Taylor Swift om kärlek och lycka. Men utanför dörren, på gatorna, hotar våld och kriminalitet. Idyllen krossas snabbt.

Det är överflödigt att säga hur en skildring av flyktingkrisen är relevant idag. Men det är ingen romantiserad, tårdrypande drama med stråkar på soundtracket som följer vännerna Ayiva (Koudous Seihon) and Abas (Alassane Sy) när det tar sig från Burkina Faso i Afrika till Italien. Främst Ayivas insikt om skillnaden vad han väntat sig och hur verkligheten är mörk och tung, trots några få glimtar av hopp.

Trots det är det ingen direkt orgie i ångest och misär. Dels flyr inte våra hjältar något krig utan söker sig till en mer stabil, ekonomisk tillvaro. Vår huvudkaraktär Ayiva vill kunna ta hand om sin sjuåriga dotter som han lämnat hos sin syster i hemstaden och gör vad som krävs för att skaffa en inkomst och få in en fot där det är möjligt.

Ayiva är dessutom både sympatisk och viljestark. Han gör allt för att lyckas och det är därför vi hejar på honom. Hans optimism är blodet som får filmens hjärta att pumpa. Därmed är det lika frustrerande att se de dörrar som öppnats på glänst stängas när vår hjälte försöker öppna dem. Vi känner med flyktingarna när demonstrativa våldsamheter utbryter.

Flyktingarna behandlas respektlöst och omänskligt som boskap. De som inte drar sitt strå till stacken är överflödiga och kastas åt sidan - som när Ayivas kollega skadas på arbetsplatsen och arbetsledaren enbart fokuserar på förlorad arbetstid. Det må inte vara lika illa som i Sverige men rasismen och den föraktfulla beteendet finns där.

Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Jonas Carpignano (som byggt filmen på sin egen kortfilm ”A Chjana” från 2012) har en ärlig ton och tvingar aldrig på känslor utan släpper in oss i en värld där bristen på trygghet kompenseras av överlevnadsinstinkt. Filmdebuterande Seihon (som även spelade huvudrollen i kortfilmen) är dessutom strålande i huvudrollen.

Jag hade gärna sett vissa sidointriger utvecklade, särskilt den unkna kvinnosynen och hur de i brist på jobb utnyttjas sexuellt. De får sina röster hörda men problematiken avfärdas som en parantes. Däremot känns det högljudda klimaxet klart mer verkligt än någon Hollywood-film. ”Mediterranea” är en film som får dig att lyssna oavsett hur mycket du kanske vill blunda för den bistra verkligheten som är många flyktingars vardag.