Meet the Parents: Little Fockers 2010

Storyn är en slags obehaglig parodi på den amerikanska kärnfamiljen: morfar (Robert De Niro) får en hjärtattack och ger hunsade svärsonen (Stiller) hedersuppdraget att så småningom äntra tronen som familjens beskyddare. Deras fruar är personlighetsbefriade mödrar som i vått och torrt ställer upp med sin villkorslösa kärlek och är alltid redo att ge en lugnande massage i stressiga situationer.

Stillers ungar är på samma trovärdighetsnivå. Den ena är kaxig och smart, den andra korkad och klantig. En har en ödla som smiter och startar panik varav den andra tycker att det är "coolt" när någon slår sig. Samtliga familjeträffar består av plastiga leenden, hurtigt insmickrande kommentarer och klappar på axeln innan något "tokigt" inträffar, någon gör sig illa och allt blir hysteriskt. Så mycket för humor.

Redan efter några minuter gräver Stiller och Jessica Alba i en överviktig gubbes arsle. Lite senare spyr Stillers unge upp lasagne över honom. Ni fattar upplägget. Det hade varit mer acceptabelt i en "Scary Movie"-typ av rulle men här har man samlat sex (!) Oscarnominerade skådespelare i en film som utger sig för att för att vara någon slags familjekomedi men konstant drar sexskämt och på ett barnkalas utsätter småbarn för ett knytnävesslagsmål och en hjärtattack.

Det som var småputtrigt kul och delvis charmigt i "Släkten är värst" och "Familjen är värre" blir här bara tjatigt och löjligt. De Niros och Stillers karaktärer påpekar hela tiden hur mycket de bryr sig om sina familjer men spenderar all tid med att som två tuppar bråka, tjafsa och psykologiskt utmana varandra. Det är samma gamla visa och upplägget sedan länge urmjölkat. Det blir som en dålig sitcom som sjunger på sista versen.

Mest tragiskt är att filmen inte ens utnyttjar sina birollsinnehavare. Dustin Hoffman (vars scener uppenbarligen spelats in i efterhand) och Barbara Streisand, som båda var det roligaste med "Familjen är värre", är med så kort att man missar dem ifall man blinkar. Owen Wilson flinar sig trött genom hela processen medan Laura Dern som småknäpp skolrektor ser malplacerad och förvirrad ut. Och potentialen att göra något med stackars Harvey Keitels cameo flyger rätt ut genom fönstret.

Dumt nog är det Jessica Alba som får mest speltid av gäststjärnorna. Alba, som ärligt talat inte bevisat sig som duglig skådespelerska alls hittills, beter sig som en fjortis filmen igenom innan hon får spela drogpåverkad och strippa. Lika meningslöst som filmen i sig. Det är generande överspel rakt igenom.

Om man fullkomligt älskade de två första filmerna och nyper sig själv i armen av upphetsning inför att se vad den tokiga familjen ska hitta på härnäst kanske man får ut något av den här röran. I övrigt är det ett slöseri med talang, resurser, pengar och tid.