Meet the Spartans 2008

När den spartanska armén ska anfalla det persiska ditot i ”Meet the Spartans” skuttar de fram i organiserade och välkoreograferade led. För att anspela på det där fjolliga och bögiga hos antikens greker alltså, om det var någon som inte uppfattade det. Det är inte med glada hoppsansteg jag skuttar ut ur biografen med en härlig filmupplevelse i bagaget. När det här spektaklet äntligen är över går jag med snabba bestämda steg därifrån innan eftertexerna ens har hunnit börja rulla till tonerna av ”I will survive” och tackar min lyckliga stjärna för att ha gjort just detta. Överlevt alltså.

Nej, det är såklart inte helt utan förutfattade meningar man bänkar sig framför bioduken för att se den senaste filmen utav männen bakom ”Epic Movie” och de hundra eller så ”Scary Movie”-filmerna och någonstans i bakhuvudet har man redan förberett motorsågen. Men man hoppas på att kanske åtminstone bli någorlunda underhållen. Tyvärr blir man det verkligen inte. Det här är 84 minuter av mitt liv som jag definitivt vill ha tillbaka och det är inte ofta jag resonerar så efter att ha sett en film.

Nummer ett. Det funkar inte att göra parodi på en film som redan är något av en parodi i sig själv. Tycka vad man tycka vill om ”300”, men inte var det väl någon som tog den på särskilt stort allvar? Jag köper detta över huvud taget inte för det finns ju inget att driva med. Men här försöker man i alla fall med alla möjliga medel. Naturligtvis anspelar man på homosexualitet ungefär fem gånger i minuten; i Sparta hälsar män på kvinnor genom att high-fivea dem, medans en hälsning mellan två män är lika med en tungkyss. DOH! Fattar väl vem som helst. Diverse kroppsvätskor och exkrement är också något ständigt återkommande, vad sägs om pingvinbajs i ansiktet, spott, snor, kattbajs, puckelvar och så vidare och så vidare. Sjukt underhållande. Vem behöver bra och smarta skämt när man bara kan spruta var på folk?

Det drivs med en uppsjö av popkulturella fenomen som Britney som sitter och rakar sin skalle och Idol-juryn till ”American Idol”. Paris Hilton får spela puckelryggen som förråder den spartanska armén och de spartanska soldaterna har chansen att bli ”the next Spartan Top Warrior”. Jag får en känsla av att det låter roligare än vad det var vilket leder oss in på Nummer två. Det här är gjort utan någon som helst finess. Skådespelarna är kassa rakt igenom (att Carmen Electra är med säger väl nästan allt) och skämten är så dåliga att jag hade behövt någon som dängde till mig i huvudet med en spartansk sköld då och då, så att jag lättare hade kunnat hålla mig vaken.

Att hålla räkningen på hur många gånger jag drog på mungiporna var ingen match alls. Jag log hela två gånger under dessa 84 plågsamma minuter och det var när det gjordes en referens till TV-serien ”Heroes” och när någon random person uttalade orden ”This is bullshit” i början av filmen. Det sista var såklart för att dessa ord så fantastiskt träffsäkert sammanfattade precis det jag tänkte om filmen; ren och skär dynga. Kanske, kanske tyckte jag även att Ugly Betty-oraklet tillförde något i humorväg, men jag kan inte vara säker. Jag håller på att förtränga filmen för fullt.