Memento 2000

Filmer om minnesförlust är ett tacksamt dramatiskt grepp som används flitigt i kärlekshistorier (”Eternal Sunshine of a Spotless Mind”, ”Älska mig igen”), dramer (”Away from Her”, "Waltz with Bashir"), action (”Long Kiss Goodnight”, ”Bourne”-trilogin), komedier (”Baksmällan”, ”Tjejen som föll överbord”) och thrillers (Hitchcocks ”Spellbound” och ”Marnie”, ”Mulholland Drive”). Och så även i Christopher Nolans ”Memento”.

"Memento" fick två Oscarsnomineringar för manus och klippning. Det är just det ruggigt skickliga manuset och den häftiga klippningen som gör det här till en film som sticker ut och numera klassas som en kultfilm/klassiker. 

I ”Memento” letar Leonard Shelby (Guy Pearce) efter sin frus mördare, en jakt som försvåras av faktumet att han saknar korttidsminne och förmågan att skapa nya minnen. Hans minne slutar vid en viss punkt: då narkomaner mördade hans hustru i deras hem. Leonard har nu den dubbla uppgiften att hämnas på den som mördade hustrun, vem det nu är, och att återskapa den senaste tidens händelser. För att bära med sig så mycket som möjligt av vad han får reda på använder han sin kropp som en post-it-lapp och tatuerar de viktigaste ledtrådarna. 


Filmen berättas genom två parallella historier där nutid visas i färg och i bakvänd ordning, medan det kronologiska förloppet visas i svartvitt. I varje scen kastas man framåt och bakåt i tiden och filmen känns fragmenterad som ett sargat minne. Det är skickligt gjort och tittaren försätts i samma situation som Leonard och undrar vad som pågår och vilka han kan lita på i sin omgivning. Filmen hade aldrig varit lika spännande och bra om den spelats upp som en vanlig film, det är en bra handling men det är just berättargreppet som gör den till något extra. Leken med dramaturgin är snudd på genial, denna lekfullhet är ibland lite tjatig och rörig men intresset finns där hela tiden. Att ”Memento” och andra filmer på temat är populära och återfinns i alla möjliga genrer tror jag beror på att man kan berätta ganska allmängiltiga historier på ett nytt tillspetsat sätt.  

Något som verkligen står klart tidigt är att man måste vara koncentrerad när man ser filmen, ju mer berättelsen fortskrider och Leonard får reda på nya saker och bevis, desto svårare blir det att hänga med och förstå hur allt hänger ihop. Oförutsägbarheten finns där hela tiden, även om man tror att det ligger till på ett visst sätt tvingas man ständigt revidera sina tankar. ”Memento” kräver uppmärksamhet och ju mer uppmärksamhet du ger den desto mer njutning får du tillbaka. Slutet är relativt lätt att förstå även om man verkligen inte blir skriven på näsan och det finns flera sätt att tolka historien på. Det är en film att se om för det finns så många detaljer att upptäcka. Jag tror att Christopher Nolan och brorsan sin (som är medförfattare) hade i sin beräkning att göra manuset så invecklat som möjligt. 

Guy Pearce är oerhört bra i huvudrollen och får sympatier eftersom vi som tittare känner oss minst lika bortkomna som han själv. Han spel skiftar mellan olika uttryck som förvirrad, våldsam och nyfiken. Joe Pantoliano är perfekt i rollen som hans ”vän” Teddy liksom Carrie-Anne Moss som den mystiska Natalie. Även om Pearce hade spelat in ”L.A. konfidentiellt” och ”Priscilla – öknens drottning” och Moss första ”Matrix”-filmen så var de inga stora A-namn i Hollywood men när man ser dem känns de så självklara i sina roller. 

Christopher Nolans bildspråk och hans sätt att berätta icke-linjära historier utmärker honom och återfinns i stora delar av hans fantastiska filmografi. Även musiken i filmen är lätt att förknippa Nolan med, den är mystisk och för tankarna till Nolans och kompositörens David Julyans andra film – ”Insomnia”. Jag vet att många är helfrälsta i denna film och hyser den som en av sina favoritfilmer vilket jag verkligen kan förstå. Jag är inte lika överväldigad, ibland tycker jag att formen skymmer sikten för handlingen och att den stundtals är för smart för sitt eget bästa. Jag är samtidigt oerhört imponerad och underhållen och håller verkligen Nolan som av de bästa och intressantaste filmskaparna, då som nu. Filmen kan associeras till några Tarantino-filmer, ”Fight Club” och ”De misstänkta” men ”Memento” är originell och egensinnig, kanske rentav banbrytande.