Memoir of a Snail 2024

Vem har inte varit fascinerad av snigeln, som bär hela livet på sina axlar? Lilla Grace Pudel har samlat på sig sniglar i alla dess former så länge hon kan minnas och bär givetvis en matchande snigelhatt. I skolan mobbas hon för sin läppspalt, kallas “kaninfejs” och längtar efter bättre tider. Tillsammans med sin modiga tvillingbror Gilbert, tillika bästa vän, tar de hand om sin paralyserade, så väl som alkoholiserade pappa, före detta cirkusartist. När denne tragiskt nog går bort i sömnen separerar socialen tvillingarna och de placeras i hem på varsin sida landet, där den timida Grace hamnar hos ett nudist- och swingerspar.

 

Brodern Gilbert kunde inte ha mött ett mer annorlunda öde, utan hamnar i klorna hos religiösa Ruth och Owen, som endast tror på att timmavis be till sin äppelgud och att kunna “pray the gay away”.

 

Åren går och tillvaron verkar knappast förbättrats nämnvärt för någondera av syskonen, men Grace hittar åtminstone en vän i den excentriska, men godhjärtade, Pinky - vars historier verkligen inte går av för hackor. Bit för bit pusslar Grace ihop sitt liv och vägen mot vuxenlivet kanske inte är så grusad ändå. Men på sin självaste bröllopsdag förvandlas vad som ska vara livets lyckligaste dag till ännu en levande mardröm.

 

Skaparen Adam Elliot följer upp sin mycket omtyckta “Mary & Max” (2009) med ytterligare en så kallad claymation; figurerna följer klassisk stop motion-manér men är gjorda, eller ska åtminstone föreställa att de är, i lera. Detta är givetvis ett ytterst komplext sätt att producera en film, där varje rörelse utförd av någon av de 200 handgjorda lergubbarna leder till millimeterprecision. Men det ger också utdelning, då det i vår film ger ett sensationellt häftigt intryck när små detaljer ger sprakande liv även åt de ganska enhetligt brungrå miljöerna. I en värld av AI och CGI känns det här som ett sätt att återta vad det egentligen innebär att göra film.

 

Graces väna och nyfikna berättelse är relaterbar och det tar inte lång tid förrän hon har en på kroken. Hon förundras och förklarar ur ett barns perspektiv hur det var att uppleva sorg och elände från första parkett, med en sorts nedstämdhet som bara återfinns hos någon som upplevt ett riktigt trauma. Formatet med återberättande gör att det i det stora hela känns som en enda stor sagoberättelse, där man till och med kan sluta ögonen för att lyssna till Sarah Snooks ("Succession") lugna och behagliga röst.

 

Den enkla uppläsningen utan onödigt långa konversationer är så berörande att den framkallar både en och två tårar hos mig. Under åren har det helt enkelt samlats allt för mycket innanför Graces skal att det bara måste få komma ut. Elände staplas på hög men det sticks även in absurda och till och med komiska händelser som lyfter en från det nattsvarta. Den melankoliska, men stundtals dramatiska, berättelsen parerar fint mellan att tro på att glaset är halvfullt, till att kraschlanda i grönsakslandet utan att ens se ljuset - eller elden för den delen - i tunneln.

 

För dig som vuxen filmälskare kanske inte alltid ler-animation är ditt förstahandsval, men jag ber dig att ge “Memoir of a Snail” en chans. Bakom skalet av lera finns ett otroligt viktigt och hjärtevärmande budskap som befäster att visst behövs det ett visst mörker för att kunna uppskatta allt det ljusa.