Memory 2023

Vi vet väl alla hur opålitliga minnen kan vara, även under de bästa av omständigheter. Lägg då till trauma eller sjukdom och vi har potential för riktigt komplicerade situationer. 

 

Filmen börjar med en skildring av Sylvias enkla, anspråkslösa, något tillbakadragna liv. Vi får följa med på ett AA-möte, när hon tar dottern Anna till skolan, när de hälsar på hos Sylvias syster med familj. Vi får följa med Sylvia till en återträff med hennes gamla high school, där ett oväntat möte med Saul kommer förändra hennes och andras liv för alltid.

 

“Memory” är föga förvånande en film om minnen. Trasiga minnen, opålitliga minnen, och hur minnen fortfarande kan påverka oss.

 

Sauls minne är trasiga. På grund av hans demens minns han sådant som hände för länge sen men har svårt att skapa nya minnen. Sylvias minnen kretsar kring traumatiska händelser i hennes ungdom.

 

Det är en intressant historia om relationer som berättas ur en lite annorlunda vinkel, med karaktärer som sticker ut. Men det är skådespelarna som bär det hela. Det är som höjer filmen till någonting extra.

 

Jessica Chastain är den stora lysande stjärnan här. Magnifikt subtil i sitt agerande. Hennes Sylvia är en karaktär som bär på så oerhört mycket inom sig, historia och känslor, och gör allt för att slippa prata om det. När den oundvikliga konfrontationen kommer är det med en känslomässig explosion, som en tryckkokare som inte längre förmår att hålla locket på.

 

Hon har en perfekt motspelare i Peter Sarsgaard, en skådespelare vi ser alldeles för sällan, åtminstone i projekt värdiga hans talang. Hans Saul här är också tillbakadragen, lugn, med ett inre kaos. Både Saul och Sylvia bär på trauman och komplicerade relationer men de är av olika sort. Två sidor av samma mynt, så att säga.

 

De är också uppbackade av bra skådespelare i mindre roller. Jag har gillar Josh Charles sedan “Döda poeters sällskap”, Merritt Wever var en favorit i “Studio 60 on the Sunset Strip” och långfilmsdebutanten Brooke Timber är något av en uppenbarelse som Sylvias dotter Anna. 

 

Kanske dröjer det lite för långt innan handlingen kommer igång på riktigt. Jag förstår poängen med att bygga upp karaktärerna, ge dem tid att bli riktiga människor som vi i publiken kan lära känna och börja känna för. Det är möjligt att filmen i slutändan är starkare just för den sakens skull men innebär ändå en startsträcka där jag satt och väntade på att saker skulle hända. Jag älskar att se New York på film men behöver någonting mer.

 

Med det sagt hindrar det inte mig från att älska “Memory”, när huvudhandlingen äntligen rullar igång. Sylvia ställs inför en jobbig situation, både i mötet med Saul och i möten med sin familj, och när den där tryckkokaren slutligen släpper taget om locket är det med en känslomässig explosion som gav mig såväl gåshud som våta ögon.

 

Slutet lämnas något öppet men definitivt tillfredsställande, det som behöver knytas ihop knyts ihop och kvar finns några förändrade människor med ett nytt status quo. På gott eller ont? Nja, det vore att spoila.