Men in Black III 2012

Alla goda ting är tre. Eller i alla fall enligt filmproducenter i Hollywood verkar det som. Här får vi ännu en meningslös trea i en serie där enbart första filmen lämnade något intryck. Som många tredje delar så har man avsikten att berätta en karaktärs förhistoria (i brist på andra idéer) och man använder sig t.o.m. av tidsresor men det är långt ifrån lika effektivt - och kul - som i "Tillbaka till framtiden" och "Austin Powers".

J (Will Smith) och K (Jones) fortsätter jaga och hålla reda på utomjordingar, när en riktigt elak sådan - Boris the Animal (Jeamine Clement) - rymmer från sitt fängelse på månen och återvänder till jorden med hot om att förinta den. K reser tillbaka i tiden, J hänger på och träffar den yngre versionen av K (Josh Brolin) varpå de tillsammans försöker lösa fallet och återigen rädda världen.

Vad som utmärkte filmen från 1997 var dess utsökta kombination av komedi, science fiction och det klassiska samspelet ung/gammal snut (i detta fall alienjägare). I tvåan tappade man de viktigaste bitarna för att satsa på specialeffekter. Den här är snäppet bättre men det känns fortfarande som det saknas de viktigaste ingredienserna för att uppnå det underhållningsvärde den faktiskt utger sig för att innehålla.

Historien är inget speciellt även om den innehåller en tillräckligt fyndig twist i upplösningen. Men avsikten att förklara K:s bittra personlighet (som här, från att ha varit en detalj med glimten i ögat i tidigare filmer, mest blir deprimerande) hamnar lite i skymundan för en sedvanlig actionkomedi där både action och humor är ganska halvhjärtade. Brolin gör en fantastisk imiation av Jones men har i slutändan en ganska endimensionell rollfigur med få kul repliker och sluresultatet tyngs av en stark déjá vu-känsla av en grälsjuk, omaka duo.

Specialeffekterna håller måttet och visst finns det fint tempo i de flesta actionsekvenserna, speciellt finalen. Men humordelen, som vi tidigare sett i form av både uppfinningsrika alienfigurer och kvicka one-liners, är sporadisk som bäst. Skurken förblir ett tjatigt, personlighetsbefriat monster och "Flight of the Conchores"-stjärnan Clement är bortkastad (och gömd under oändliga laker smink). Michael Stuhlbarg (fantastisk som huvudrollen i bröderna Coens "A Serious Man") känns malplacerad som en kufig alien som är mer konstig än kul. Stackars Jones (som mer och mer liknar Walter Matthau) är knappt med i filmen, samma gäller Emma Thompson som deras nya chef.

Jag saknar detaljerna, de roliga bifgurerna och referenserna. Vi får knappt några roliga cameo-roller (den beryktade gästtrion Bieber/Gaga/Burton skymtar till några sekunder i bakgrunden). Inspirationen lyser till stundtals, som mest under ett besök hos Andy Warhol, spelad av Bill Hader som utan större konkurrens är roligast i filmen. Det är ingen usel film, fans av Smith och actionkomedier lär uppskatta den mer än andra. Jag småfnissar ibland och rycks med i vissa actionscener. Men jag vill hellre minnas J, K och deras vänner från 90-talet där de hör hemma.