Men Who Stare at Goats 2010

"Men Who Stare at Goats" kan inte annat än förlora på en jämförelse med bröderna Coens filmer, men jag kan inte låta bli. Det är helt enkelt för många aspekter som är lika. George Clooney spelar med sin allra mesta "Coenska" stil och gör det med bravur och dessutom har vi Jeff Bridges som är så nära sin tolkning av the Dude han kan komma utan att faktiskt göra en uppföljare till "Big Lebowski". Men vi har också delar av fotot och klippningen med sina till synes udda val, som andas Joel och Ethan. Framför allt är det dock humorn som kommer att kännas igen av fansen.

Men jag sa att "Men Who Stare at Goats" förlorar på jämförelsen och självklart är det så när en nybörjare (Grant Heslov, egentligen skådespelare) ställs mot mästarna. Bitvis känner man att filmen är aningen ofokuserad och kanske till och med ofärdig. Den hade tjänat på en fastare regissörshand och en starkare känsla av att någon vetat vad han ville rakt igenom. För "Men Who Stare at Goats" är riktigt bra, men hade kunnat bli fantastisk.

Framför allt är det här Clooneys film. Jag glömmer ibland nästan bort vilken otrolig komisk ådra den mannen har. Men visst har han visat prov på den förut, framför allt i brorsornas filmer men jag vill nästan säga att han ändå tar priset den här gången som paranormala spionen Lyn Cassady.

Handlingen baseras på boken med samma namn, skriven av brittiske journalisten Jon Ronson. I filmen spelar Ewan McGregor en reporter vid namn Bob Wilton som efter att ha lämnats av sin fru åker till Irak för att rapportera om kriget. I Quwait möter han Cassady som är en av toppspionerna ur First Earth Batallion, en grupp som startades för att se om det paranormala hade någon plats i det militära och om man kunde mixa fred och kärlek med krig.

Grundaren av bataljonen var Bill Django (Jeff Bridges) som när att han börjat leva ett New Age-liv efter sin Vietnamtid bad om finansiering för att forska kring frågan. På fullt allvar försöker han sedan utveckla en grupp som har förmågan att gå genom väggar, bli osynliga och förstås också döda getter genom att bara stirra på dem.  Och det hela görs med dans och blommor istället för strikta militära rutiner.

Ronsons bok avslöjar på ett kritiskt sätt vad USA:s militär håller på med, men i filmen får man mer en känsla av att specialspionerna tillhör de goda även om de är en smula galna. Annan USA-kritik syns däremot tydligt i filmen som hur krigsfångar torteras med barnmusik på "repeat" och hur amerikanerna är med och skapar kaos på Iraks gator.

Att man anar att First Earth Batallion kanske inte var ett helt vettigt projekt att spendera skattepengar på, men att gruppen (i alla fall de som var med från början) ändå hanteras som hjältar är ett exempel på när det blir otydligt om filmen vill något mer än att bara underhålla oss. Till slut ger jag upp och låter det vara osagt. Det är helt enkelt inte viktigt i den här versionen utan den handlar mer om att upptäcka sig själv och att våga tro på något. I alla fall är det vad Bob letar efter.

Flummigt och spretigt kanske, men "Men Who Stare at Goats" innehåller ändå så många underbara scener att det totalt väger upp. Som när Lyn demonstrerar det helt nedbrytbara vapnet "Predator" på Bob, när han använder sig av den mycket tveksamma Echmeyer-manövern för att komma ur en kidnappningssituation eller när Bill utför sitt lilla LSD-bus.

I filmens förtext står det att "mer av detta är sant än vad du kan tro" och det fungerar egentligen mest förvirrande. För uppenbarligen är det inte en helt sann historia, men samtidigt förstår man att mycket av de här aktiviteterna faktiskt förekom och kanske gör det än idag. Men även om biobesökaren inte kan klura ut vad som är vad är det helt klart att någonstans där inne finns en otrolig historia. "Men Who Stare at Goats" nöjer sig med att bara göra det otroligt underhållande.