Meningen med livet 1983

Det är sällan jag verkligen fascineras av filmskapares kreativitet. Då syftar jag inte på hur väldesignad scenografin är, eller på hur snitsigt de fått till fotot, utan på finurliga lösningar. I ”Meningen med livet” kryllar det av roliga uppfinningar, särskilt i början där häftapparater, räkenskapsmaskiner och höghusmodeller används på ett sätt som skapar en alldeles unik helhetsupplevelse. Särskilt i kombination med det oförutsägbara innehållet där Monty Pythons förmåga att helt hoppa över punchlines är en bidragande faktor till tokerierna. Sketcherna flyter in i  varandra och ibland undrar jag var slutet tog vägen, samtidigt som de (nästan) alltid lyckas framföra sin poäng.

Det är få komiker som har lika hög stjärnstatus som Monty PytHon-gänget. Förutom Tv-serien ”Flying Circus” har det blivit flera filmer, böcker, musikaler m.m och ännu visas deras filmer världen över för slutsålda salonger. Kanske är det för att ingen tagit vid där de slutade som de fortfarande är så populära? För en sak är säker, dem tog inte hänsyn till någon. I ”Meningen med livet” skämtas det förbehållslöst om allt. Och vad får vi, och vad får vi inte skämta om egentligen? En diskussion som uppstår var gång en ny komediserie ska introduceras på marknaden, som nu senaste med ”Unbreakable Kimmy Schmidt”. Då svämmar sociala medier över med åsiktsmakare. För alla är vi känsliga för något. Men vad skulle hända om vi slutade ta oss själva så seriöst, skulle vi våga skratta mer då? Naivt dagdrömmeri må hända, men jag har saknat att titta på saker som får mig att skratta. Och skratta... punchline... är ju en del av svaret på frågan vad meningen med livet är. Frågan som även ”Meningen med livet” febrilt försöker besvara. 

Här gestaltas nämligen livets olika skeenden med hjälp av en drös sketcher. Från hur födseln blivit så teknisk att kvinnan anses oförmögen att delta under förlossningen till restauranger där man istället för mat beställer samtalsämnen och ett himlen där det är julafton var dag. De partier som är illustrerade för tankarna till fransk tecknad film från 70-talet och är riktigt snygga. Merparten av sketcherna är skönt underfundiga och även om en del referenserna gick mig förbi är satiren fortfarande högst aktuell. 

Flera scener, däribland en där katolska barn, i bakgrunden, i en strid ström väller ut genom en ytterdörr, fick mig att tänka på Roy Anderssons scenspråk. Jag skulle bli förvånad om han inte hämtat inspiration från Monty Python gänget. Dessutom är även han känd för att ligga på gränsen, och ibland tippa över, för vad som anses vara okej att skämta om och inte. Tyvärr tenderar Monty Pyton gänget ibland att falla ner under under-bältet- nivån, något Roy aldrig gör, och vid de tillfällena tappar de mitt intresse. Men liksom med Roys ”noveller” lämnar Monty Python gängets sketcher en kvar med en göttig WTF-känsla. 

Vissa älskar löspattar och plastvaginor, andra skrattar när partnern trillar och slår näsan i backen medan en tredje tycker döden är den roligaste karaktären som vandrat på denna jord, men självklart är att gillar du bisarr humor (och ”Indiana Jones” enligt IMDB) bör du inte missa denna kultklassiker. 

Meningen med livet visar sig också vara lika tråkigt och självklart som nr. 42, men fint paketerat i ett tacky guldkuvert såklart.