Michael Clayton 2007

Michael Clayton (George Clooney) är en så kallad ”fixer” på en respekterad advokatbyrå i New York. När en klient har ett problem, när något har hänt som inte får hända, då slår man Michael Clayton en pling. Han är tyst och effektiv, och det är no questions asked. Allt detta fungerar oerhört bra för alla parter, tills ett rättsfall vänder upp och ner på allas liv, och framförallt Michael Claytons, som börjar kämpa för att hålla hjärtat slående.

Gillar man att luta sig tillbaka och njuta av bra dialog och ett bra levererande av detta, är ”Michael Clayton” en film att lägga på minnet. Här briljerar de flesta av de tunga huvudkaraktärerna, och man kan tänka sig att både den ena och den andra Oscarsnomineringen hänger i luften; framförallt när det kommer till Tom Wilkinsons manodepressiva advokat, och Tilda Swintons prestationsnervösa karriärkvinna. Det är även just i personporträtten där ”Michael Clayton” fungerar som allra bäst, och är engagerande.

Regissören Tony Gilroy kan sina karaktärsfördjupningar, och vet hur man får fiktion att kännas levande. Det är skönt att då och då kunna se en film som klampar runt i realism, där det är oviktigt att peka ut en ”bad guy” eller ”good guy”, vilket på många sätt även är omöjligt i Michael Claytons fall. Tyvärr måste jag medge, att filmens handling inte lever upp till samma höga nivå. Det kan vara många orsaker. Ibland känns det som att filmen försöker vara för smart för sitt eget bästa, och nästan beter sig som en hund som jagar sin svans. Alla försök till spänning med tidshopp och bilbomber känns onödiga, och det är synd att inte Gilroy försöker väva in karaktärerna mer i storyn, än att låta en thrillerhandling falla över dem. Men ibland känns det även som att Gilroy kanske är just lite för kär i sina rollfigurer, och att han möjligtvis ger sina karaktärer, framförallt Clayton, lite för stort spelrum.

Ärligt talat hade jag väntat mig en story med mera gåshudsmoment, som i till exempel filmer som ”Traffic” eller ”Insider”; men det river aldrig riktigt till. Ibland överväger jag att välja sida: bry mig om karaktärerna, eller bry mig om bilbomberna, och det känns på ett sätt som ett betyg i sig.

Trots de fenomenala skådespelarkonstellationerna saknar ”Michael Clayton” kornet på den där riktigt bra historien. Den fungerar, och den fungerar framförallt bättre än det mesta på bio just nu, men det är ändå inte riktigt glödhett. ”Michael Clayton” lever på sina skådespelare, och Tony Gilroys känsla för personregi. Nu är det bara historien han ska få en extra spinn på. Jag står länge och velar mot 3,5, men det får bli något mildare. Jag hoppas, och tror, att jag i framtiden kan sätta ett högre betyg på en Tony Gilroy-film. Det känns verkligen inom räckhåll.