Jag älskar Donald Trump - Michael Moore in Trumpland 2016

Som många redan har poängterat så är ”Michael Moore in Trumpland” inte en film om Donald Trump och hans supportrar. Det är för övrigt inte en av de filmer som vi är vana att se från Michael Moore, en där han går runt och guerilla-intervjuar folk, gör sina små komiska ”stunts” och mixar det hela med voiceovers där obeskrivliga ”fakta” förklarar hur illa det är ställt med det stora landet i väst.

Titelns ”Trumpland” syftar bara på att Michael Moore har begett sig till orten Wilmington i Ohio, en plats där Trump är mäkta populär. Valet av en stad i just Ohio är förstås för att det är en av de mest inbitna av ”swing-states”, delstater där det ofta är så jämt att varje röst verkligen räknas. 

Filmens intro, som utgörs av kommentarer från ortens befolkning ihop med en uppräkning av aktuella händelser i området – bland annat en vapenmässa och en majsfestival – gör det klart och tydligt att vi snackar om en konservativ plats. 

Den biten är också det enda i filmen som är gjort på klassiskt Moore-manér. Resten är dokumentärfilmarens enmansshow från början till slut. Det gör att ”Michael Moore in Trumpland” inte känns som en riktig film, utan mer som om någon bandat ett uppträdande. 

Det märks på kvaliteten att detta är lite av ett hafsverk. Inte bara för att det hela i princip filmats på den timme som framträdandet varade, utan för att ljudnivåerna hoppar upp och ner, och en del inklipp på publikens reaktioner känns plötsliga och malplacé.

Men det avslöjar också att mycket av det Michael Moore brukar få fram i sina dokumentärfilmer inte ligger i efterhandsredigeringen. Även under sin entimmes-show lyckas han använda sitt nu så välkända flow av att leda åskådarna mellan skratt och allvar, att lite elakt skämta på folks (och även sin egna) bekostnad och sedan vädja till våra mer sentimentala känslor. Han är skicklig helt enkelt!

Någon ståuppkomiker är Moore dock inte. Visst lockar hans svador till att man drar på mungiporna ibland, men hans komik är mycket mer effektiv framför kameran ute bland folk, än den är på scen. 

Men kvaliteten och uppläggets enkelhet åsido. Eftersom det är uppenbart att Michael Moore har skapat detta verk som ett politiskt inlägg för att försöka påverka valet, snarare än som en fullfjädrad underhållningsfilm, är det kärnan i budskapet vi borde fokusera på.  

Och här har Moore valt att jobba emot Trump på ett relativt ogjort sätt. Istället för att grotta in sig i miljardärens rad av dumheter som alla ändå redan känner till, tar Moore sig an motståndet mot att rösta på Clinton. För det är, enligt Moore, här faran ligger. Han skrev tidigare i år en krönika om att Trump kan vinna just för att hans supportrar går man ur huse för att rösta på honom, medan många demokrater stannar hemma på sofflocket istället för att rösta på en Clinton de ogillar. 

Moore försöker visa alla ”Bernie-bros” att Hillary kanske är den frälsning de hoppades på i den vänstervridna arga gubbstrutten. Han vänder sig också till alla kvinnor genom att ta upp vad Clinton utsatts för just för att hon inte är en man. Samtidigt vädjar han till de Trump-sympatisörer som tänker lägga en så kallad missnöjesröst på honom bara för att ge fingret åt etablissemanget – här snackar vi bland annat industriarbetare som förlorat allt från Moores egna hemstat Michigan. 

Jag måste säga att det är en smart strategi. Moore har ju sin fan-skara bland de som befinner sig långt till vänster, men hans rötter i ”The Midwest” gör att det även finns Trump-supportrar som faktiskt är villiga att lyssna till honom. 

Som vanligt tar Moore lite för många genvägar vad gäller fakta, och när han tar upp kritiken mot Hillary är han väl snabb att avskriva allt med en klackspark, så att hela hans tal i slutändan tar formen av en slags Clinton-kampanj. Men så har finess aldrig varit Moores grej. Allt eller inget, svart eller vitt – så har det alltid varit. 

Jämför man med Michael Moores andra filmer är ”Michael Moore in Trumpland” den produktionsmässigt svagaste, men trots detta finns ändå små blänk av storhet här och där. Och lyckas Moore med det han vill och faktiskt påverkar valet, ja då blir det den viktigaste film han nånsin gjort.