Mid90s 2018

Ibland kan man undra om det finns något mer skört än det manliga egot? När det verkar enklare att supa sig dyngrak än berätta för sin bästa vän man faktiskt känner. Ironiskt nog inledde Jonah Hills genombrott ”Supersugen” en hel genre av komedier som drev med just denna sårbarhet, men i hans regidebut är den lättsamma humorn förvånansvärt – och tacksamt – frånvarande.
 
Filmen utspelas i mitten på 1990-talet och följer 13-åriga Stevie (Sunny Suljic) som bor med sin mamma (Katherine Waterston) och storebror (Lucas Hedges) i Los Angeles. Stevie möter och börjar umgås med ett gäng några år äldre skejtare som introducerar honom för fest, flickor och farliga skatestunts. Men den naiva, tidigare oskuldsfulla Stevie är omedveten om hur livsstilen påverkar honom, hans familj och även de andra medlemmarna i gänget.
 
Hill (som även skrivit filmens manus) är en filmskapare vars nivå ligger ljusår från de komiska roller som banat väg för hans skådespelarkarriär. Han tar sitt tema och karaktärer och har definitivt gjort sin hemläxa. De skejtande ungdomarna och deras bekymmersfria tillvaro känns helt genuin. Men det är framför allt deras osäkerhet inför varandra när det kommer till drömmar, framtidshopp, att växa upp och ta tag i sitt liv.
 
I en scen pratar Fourth Grade (Ryder McLaughlin), som ständigt filmar gängets upptåg, hur han planerar att bli en framgångsrik filmregissör. När resten av gänget skrockfullt hånar honom så tvingar han sig själv att kommentera vilken dum idé det är. Här finns inga melankoliska fiolstråkar som poängterar tragiken i situationen utan Hill låter publiken själva tänka och känna. Vi sitter med detta gäng och drabbas av det vemod som alla dessa förtryckta känslor innebär.
 
Hill återskapar även atmosfären från 1990-talet med imponerande subtilitet utan att gå loss i skamlös nostalgi. Här finns tidskänslan från såväl ”Kids” (vars regissör Harmony Korine har en cameo) som ”Dazed and Confused” (även om just den utspelades på 1970-talet). Trent Reznor och Atticus Ross musik tillsammans med välvald 90-talsmusik sätter stämningen tidigt och håller hela vägen.
 
Det är uppenbart ett hjärteprojekt för Jonah Hill och han ger oss ett ovanligt känslosamt om än inte helgjutet drama. Tempot halkar efter ibland och upplösningen är något av ett antiklimax. Men tillsammans med en stark ensemble, inte minst unge Suljic (”The Killing of a Sacred Deer”), ror Hill det hela i hamn och det är med höga förväntningar vi ser fram emot hans nästa projekt bakom kameran.