Midnight Cowboy 1969

New Yorks gator har aldrig använts så effektivt som inspelningsplats som i amerikanska filmer från sent 60-tal och vidare in på 70-talet. Med en blandning av realism med dokumentär känsla och ruffig charm gjordes dessa miljöer ikoniska. Den säregna atmosfären fanns ständigt där och gifte sig magiskt med de visuella intrycken. Få filmer har gjort staden själv till en lika viktig del av berättelsen och hur den iscensätts som den här gör det.

 

I denna asfaltsdjungel utspelar sig en rörande skildring av manlig vänskap mellan två av samhällets utstötta. En av dem är från Texas just anlända Joe Buck (Jon Voight) som har kommit till New York för att bli manlig prostituerad, men insett att det inte kommer att bli så lätt som han har trott att bli alla stadens damers favorithingst. Den andre är den halte småtjuven Enrico Rizzo (Dustin Hoffman) som fifflar sig fram och av den föraktfulla omgivningen kallas för Ratso. De här karaktärerna fångar omedelbart ens hjärta.

 

Hoffmans skådespel är bland det bästa som jag någonsin sett från någon på film. Han försvinner in i sin karaktär mentalt och fysiskt med släpande ben och hopkrupet kroppsspråk kompletterat med imponerande röstförvandling. Voigt satsar på charmen och lyckas smitta oss med sin optimism hur mycket duon i fokus än tvingas kämpa för att inte frysa eller svälta. Vi vet att hans ljusa syn på läget bygger på naivitet, men vi ler med honom ändå. Samspelet mellan de båda känns naturligt in i minsta uttryck som utbyts.

 

Med tanke på de livsförhållanden som Buck och Rizzo lever i så hade det här lätt kunnat bli en ensidigt hård och dyster film, men manuset av Waldo Salt är rikt på emotionell nyans. Grunden består mycket av melankoli och enstaka ögonblick är den känslan i fokus, men drömmen om en bättre tillvaro är det som driver historien framåt. Mörker och ljus förstärker varandra precis som i verkliga livet hela vägen mot en av filmhistoriens mest oförglömliga finaler.

 

Kameran söker ständigt äkthet såväl i hur den rör sig som i avsaknaden av förskönande färger i närapå hela filmen. Den går med karaktärerna i gatuvimlet och är nära dem i den nedgångna lägenhet som de delar. Fokuset på ansikten tas till exakt när det behövs och varje uttryck fångas med full kraft. Allt detta ger intryck av att vi är närvarande i filmen tillsammans med de två vännerna. I en festscen bland intellektuella dandys används hallucinatoriskt bildspråk som briljant för tankarna till Andy Warhol.

 

Musiken står tillbaka för att lämna nästan allt utrymme på ljudsidan till stadens myller skapat av bilar och människor. Det går fint ihop med det avskalade fotot. När toner tar vid skäms öronen bort av sköna låten "Everybody's Talkin'" insjungen av Harry Nilsson och vid andra tillfällen en trollbindande melodi framförd på endast munspel. Denna ljudbild bidrar starkt till att stämningen drar in tittaren i bilderna från den första till den sista rutan.

 

Regissören John Schlesinger är en filmskapare som förtjänar att bli ihågkommen med respekt och "Midnight Cowboy" är ett av de mest gripande draman som gjorts. Den har en självklar plats på hyllan med klassiker och tål att ses om och om igen. Högsta betyg känns som en självklarhet att ge.