Midnight Express 1978

Unga Billy (Brad Davis) har hela framtiden framför sig när han gör misstaget att försöka smuggla ut knark ur Turkiet. Svetten droppar, hjärtat bankar när han stirrar tullpersonalen i ögat. För en sekund verkar det som om han kommer undan men precis innan friheten väntar vid trappan upp till flygplanet så stoppas han. Så inleds ”Midnight Express” och redan innan Billys fängelsevistelse påbörjas så finner man sig som publik engagerad i hans öde.

Det är onekligen en problematisk film, inte bara som ett verklighetsbaserat drama som avviker drastiskt från de riktiga händelserna. När filmskaparna trodde att den skulle provocera på grund av den råa, våldsamma fängelseskildringen så hade de fel - det var den nästan rasistiska, förnedrande porträtterandet av Turkiet och dess invånare som kom att göra filmen ökänd.

William Hayes, personen vars upplevelser filmen bygger på, har själv berättat hur överdriven filmen är i jämförelse med vad som egentligen hände (mycket är direkt påhittat) och Oliver Stone (som skrev sitt andra manus efter Hayes bok) har personligen bett Turkiet om ursäkt. Filmen skadade påtagligt landets rykte och påverkade till och med turistindustrin - även idag har folk fördomar på grund av filmen.

Med det sagt så är Alan Parkers drama en klassiker av en anledning, och en av regissörens absolut bästa. Sällan har en persons utsatthet i ett främmande land och hopplösa spiral ner i det helvetiska vansinnet skildrats så väl i ett fängelsedrama, möjligen närmast i ”Papillon”. Avskedet med pappan (Mike Kellin) är direkt hjärtskärande och relationerna med många av Billys medfångar, främst John Hurt och Randy Quaid, känns genuina.

Man rycks med vare sig man vill eller inte i den känslostorm som Billy tvingas in i och som påverkar hans mentala hälsa. Desperationen att ta till våld, raseri, hämndbegär, frustrationen inför orättvisor och ensamheten trots alla fångar och vakter som omringar honom. Den naiva ungdomen spelar självklart in och den traditionella machorollen förtränger känslor vilket alla vi som sett någon liknande film vet inte slutar bra.

Men trots allt elände och den till synes oändliga resan in i det mardrömsliknande mörkret så finns här subtila stunder av hopp och mänskliga värme. Som Billys intima vänskap med den homosexuella, yogautövande Erich (Norbert Weisser, ”Schindler’s List”) eller John Hurts rara relation med sin älskade katt.

Är det några mindre trovärdiga karaktärer så är det de endimensionellt ondskefulla, turkiska fångvaktarna. Stereotyper helt påhittade för filmen (enligt Hayes själv) men som dykt upp flera gånger sedan dess i betydligt sämre filmer. Även filmens enda kvinna, Billys flickvän (Irene Miracle, Argentos ”Inferno”), existerar mest som sexuell laddning och - vad det verkar som – en anledning att visa lite kvinnlig hud.

Men trots några tveksamma dramatiska beslut och birollskaraktärer så är det ett av 1970-talets starkaste dramer. Komplett med Parkers kompetenta regi, briljant spel (inte minst av imponerande debutanten Davis) och inte minst italenska Giorgio Moroder elektroniska, Oscarbelönade musik så är det lätt att överse dess brister och ge sig hän åt den omtumlande historien.