Midsommar 2003

Midsommar må vara något av det somrigaste, mysigaste och svenskaste som finns - för oss i Sverige. Men för danskarna så är det tydligen mer besläktat med mord, spöken och andra kusligheter, åtminstone om man ska tolka motiveringen bakom den här rysaren. Nästan två decennier innan Ari Aster skildrade den blågula högtiden som en sektgalen feberdröm så använde sig vårt eget grannland midsommar för kalla kårar 2003.

 

Prologen utspelas på en hemmafest där tonåriga Sofie (Lykke Sand Michelsen ”Rita”), syster till jämnåriga Christian (Kristian Leth), begår självmord framför ögonen på sina förskräckta vänner. Ett år senare åker kompisgänget, inklusive en traumatiserad Christian, till svenska landsbygden för att fira midsommar. Förutom några infekterade relationer i vängruppen så hotas även den festliga stämningen av något okänt och hotfullt i de mörka skogarna...

 

För att etablera att vi befinner oss i Sverige så dyker även Tuva Novotny och legenden Per Oscarsson upp som de friska fläktar de är. Den tidigare spelar ett matbutiksbiträde som infiltrerar gruppen medan Oscarsson är den typ av läskiga, gamla man vi sett i otaliga skräckfilmer sedan crazy Ralph i ”Fredagen den 13:e”.

 

Det är lätt att glömma att Danmark hade flera år när de producerade en rad sevärda, förvånansvärt effektiva filmer inom skräckgenren med kultrullen ”Nattvakten” som startskott 1994. ”Midsommar” kom i slutet av denna era och var kanske aningen mer inspirerad av de många asiatiska spökrysare (samt amerikanska remakes) som var populära under denna tid.

 

Men det finns ändå något skandinaviskt naturligt och genuint i dansk film som denna. Till skillnad från många amerikanska ungdomsskräckisar där skådespelarna ser ut och agerar som fotomodeller så känns gänget här som en riktig grupp danska kompisar på semester. Man utnyttjar även den svenska naturen väl och alla som spenderat en helg i sommarstuga kan relatera till det där mystiska ljudet som hörs ute bland träden nattetid. Den svenska skogens potential som skräckfilmsmiljö etableras stadigt.

 

Det är en fin kombination av övernaturligheter och mysterium som ska lösas, med en effektiv om än kanske inte överrumplande twist i slutet. Samtidigt som det inte är någon odödlig klassiker så är det uppskattat med en mer traditionell rysare utan vältrande i onödigt våld eller forcerade politiska budskap och metaforer. Mer klassisk skräck om konsekvenser och hemsökta, dåliga samveten.

 

Här finns en del daterade cringe-detaljer, som en obekväm sexscen och såpaliknande musik i mer dramatiska ögonblick. Den återkommande rockmusiken i bakgrunden är dessutom så sent 2000-tal du kan tänka dig. Men det vägs upp av stabilt spel, både från de danska talangerna samt Nuvotny och inte minst Oscarsson. Den framlidne skådespelarveteranen lyckas vara charmig och kuslig på samma gång. En fin påminnelse om en av våra starkaste talanger som passar fint in i den här kusliga midsommaratmosfären.