Midway 2019

”Midway” är en bombastisk berättelse om mod, uppoffring och kamratanda. Hårda män ställs inför omöjliga odds och saker exploderar. Allt är med andra ord som vanligt när Roland Emmerich är i farten, med skillnaden att detta bygger på verkliga händelser.

Filmen handlar alltså om slaget om Midway, och här har ni en som sov på historielektionerna så nu tar jag Wikipedia till min hjälp: Japan attackerade USA:s militärbas på Midway-atollen, för att få herravälde över Stilla havet. Amerikanska flottan slog tillbaka med full styrka, trots att fienden var betydligt starkare. Slaget pågick i fyra dagar i juni 1942. Detta kom att ses som vändpunkten för andra världskriget i Stilla havet. En historisk seger som amerikaner har all rätt att vara stolta över, och händelserna har skildrats i några tidigare filmer.

Handlingen berättas ur flera inblandades perspektiv, och Emmerich ger oss en ganska heltäckande överblick över läget. En historielektion med emotionella insatser är tanken.

Här finns generaler och amiraler med dystra miner. En pressad kodknäckare som ansvarar för tusentals liv om han skulle feltolka japanska meddelanden. En drös av kaxiga marinsoldater och piloter, vissa bara unga pojkar, som skickas mot en säker död. För balansens skull slänger regissören in lite japanskt perspektiv, kanske för att ingen ska anklaga honom för att göra ännu en überpatriotisk film. Men likt förbannat är någon där och reser den amerikanska flaggan inom kort.

Många kända ansikten dyker upp på vägen. Mest minnesvärd är (förvånande nog) Ed Skrein som en dödsföraktande Han Solo-typ. Dennis Quaids karaktär har en klåda som tar upp lite för mycket fokus.

Jag uppskattar att vi får lära känna många av männen som säkrade USA:s seger. Emmerich spenderar mycket tid med sina karaktärer, innan han kastar ut dem i livsfarliga prövningar. Mellan alla stora strider glömmer grabbarna inte att skåla för en stupad kamrat, och jag tror på att Emmerich är genuint intresserad av de verkliga personerna. Han vill göra dem rättvisa.

Sen är det lite så med krigsfilmer, att har man sett en så har man sett dem alla. De kan handla om ett nytt avgörande slag, på en ny geografisk punkt med andra namn på uniformerna, men i grund och botten finns det rätt lite man kan göra i fråga om variation. ”Midway” påminner mig inte minst om ”Pearl Harbor” (några viktiga händelser överlappar) och på senare år ”Dunkirk”. Men Michael Bay hade iallafall vett att addera ett triangeldrama, och Christopher Nolan är ju en mästare på att bygga spänning. Roland Emmerich har ädla avsikter men han gillar också att vräka på med specialeffekter och högljudd action, och lever efter mottot ”more is more”.

Utdragna actionscener sätter oss i cockpiten mitt bland kulspruteeld, medan piloterna släpper en femtielfte bomb över fiendens fartyg. En skaplig budget på 70 miljoner dollar verkar inte heller ha räckt till för att täcka regissörens stora ambitioner. En del utomhusscener är tydligt inspelade i studio, och specialeffekterna håller inte alltid måttet.

”Midway” är en svulstig krigsfilm - och det är en genre vi inte är överdrivet bortskämda med. Den som gillar påkostad krigsaction får valuta för pengarna. Men när klyschorna duggar tätt, och många scener känns upprepande, blir detta ganska tråkigt att titta på.