Mile 22 2018

I en tidig och tonsättande scen står Mark Wahlbergs stentuffe superagent James Silva i begrepp att avrätta en brännskadad rysk terrorist som just har störtat ut från ett fönster.

”Du begår ett misstag”, kvider terroristen. ”Jag har begått många”, svarar Mark Wahlberg och skjuter. Sedan följer ännu ett: ”Mile 22” är en högljudd dikeskörning som borde ha fått förbli ogjord.

Regissören Peter Berg och producenten Wahlberg har högtflygande och långt gångna planer på att låta denna kaotiska ultravåldsorgie utgöra första delen i en ”mediefranchise”. De har ett kommersiellt framgångsrikt samarbete bakom sig – verklighetsbaserade oljekatastrofdramat ”Deepwater Horizon” (2016) rönte framgång även hos kritikerna – och borde ha nöjt sig med det. Men marknadsefterfrågan på ännu en autopilotinsats av Wahlberg är uppenbarligen stark. I ”Mile 22” är hans rollfigur, hör och häpna, snabbkäftad och tokförbannad hela tiden.

För att stävja sina aggressionsproblem snärtar James Silva till sig själv med ett gummihandband runt handleden varje gång han är på väg att lacka ur. Det verkar fungera dåligt, han tillbringar en femtedel av filmen med att läxa upp och fräsa åt både kollegor och överordnade så fort någon öppnar munnen. De resterande fyra femtedelarna ägnas åt sammanbiten skurkslakt.

Silva och hans team har fått det omöjliga uppdraget att transportera en avhoppad indonesisk polis från den amerikanska ambassaden till ett flygplan, på det att livsviktig information om var ett supergiftigt ämne finns ska avslöjas. Sträckan mäter tjugotvå miles (titeln!) och löper genom folkpackad innerstadsmiljö. Eftersom de blir anfallna med tungt artilleri ungefär varannan meter pulvriserar man halva stadskärnan under sin framfart.

Dessutom finns det försvårande omständigheter som går ut på att mjukvaran i manicken som rymmer den kritiska informationen långsamt självförstörs. Innan Silva och hans team lämnar ambassaden viker han en kvart åt att skälla ut IT-personalen som försöker åtgärda problemet. Time is of the essence.

Det himlas med ögon och suckas djupt i kontorslandskapet, men alla fattar ju, vi i publiken också, att James Silva är en högkompetent patriot som måste tillåtas en viss grad av excentricitet. Hans tvära humör och knivskarpa svartsynthet är ju just det som gör honom så effektiv. Dessutom är det här den typen av film som betraktar all form av karaktärsfördjupning som ett produktionsfel.

John Malkovich möter också en del försvårande omständigheter. Hans roll som operationsledare går ut på att stå i en sambandscentral och hojta i ett headset. Det är ett dödsföraktande försök att få liv i repliker av typen ”Han är inte en dubbelagent. Han är en trippelagent.”, och man får lov att applådera den rutinerade elitskådespelarens våghalsighet. Alternativt gratulera honom till vad som måste vara en gigantisk lönecheck. Kanske bara låta den inneboende graden av cynism avgöra.

Den största frågan i ”Mile 22” är om Silva och hans agentkollegor inte lika gärna hade kunnat lämna pansarbilarna och de toppmoderna automatvapnen i fred och gått på fikarast istället. Deras frakt, den avhoppade polisen Li Noor, är nämligen högst kapabel att ta vara på sig själv. Han lemlästar skurkar i så många utdragna ultravåldssekvenser att till och med James Silva höjer på ögonbrynen åt den utstuderade, hypereffektiva brutaliteten.

Och det förstår ju var och en, att om någon är hårdare än Mark Wahlberg i en film som mer än något annat går ut på att försäkra publiken om att Mark Wahlberg fortfarande är en hårding så är detta något direkt spektakulärt.

Att tala om ett existensberättigande för denna skräniga men fullständigt intetsägande actionsoppa är ändå att ta det hela för långt.