Mimi & Grigris 2013

Det är filmer som ”Mimi & Grigris” som förändrar ens syn på inte bara film utan världen i sig. En historia om en förlamad man och en prostituerad kvinna i en fattig stad i Afrika präglad av kriminalitet, så långt ifrån blågula i-landsproblem man kan komma. Det är sådana filmer man önskar att biopubliken valde istället för exempelvis ”Transformers 4” men visst, det är ett svårt koncept att sälja.



Titelkaraktärerna, som lever i N’Djamena (huvudstad i afrikanska staten Tchad), är ett omaka par som ändå finner varandra i sina gemensamma roller som utstötta underdogs. Grigris (Souleymane Démé) är en ung man med förlamat ben som jobbar dubbelpass för att betala räkningarna men tvingas vända sig till smuggling för att betala sin sjuka styvfars sjukhusräkningar. Mimi (Anaïs Monory) är kvarterets hora men drömmer om ett lyckligare liv.



Det är en nästan obehagligt tyst och lågmäld film som med sitt långsamma tempo och sparsamma dialog vaggar in tittaren i filmens par och deras berättelse. Det är lika mycket en stark kärlekshistoria som en skildring av fattigdom, kriminalitet och utstötthet i en fattig stad (regissörens ursprungliga idé var att skildra bensinsmugglare i N’Djamena). Medan romansen knappast är av den idylliska sorten så är det inte heller något tungt, nattsvart feelbad-drama vi talar om.



Mitt i allt elände finns den där strimman hopp, ett naivt lyckorus som infinner sig i samma sekund som de förälskade ler mot varandra. De är mänskliga och långt ifrån felfria men för varje tveksamt beslut känner man för deras gemensamma vilja att göra rätt för sig och fly den trasiga vardag de fastnat i.



Jag kan tycka att det är synd att det mesta fokus – trots titeln – läggs på den visserligen fascinerande Grigris medan Mimi får gestalta en ganska vanlig kvinnlig stereotyp. Könsrollerna är troligen helt korrekta för sammanhanget men jag hade gärna sett Mimis karaktär utvecklas i mer än några fåtal repliker, även om debuterande Monory är perfekt i rollen.



Sen händer något mot slutet. Utan att avslöja för mycket så rundas filmen av med en otippad men ändå logisk twist som inte bara skakar om världen filmen presenterat utan även med ytterst små medel säger så mycket om att hitta familjevärderingar och gemenskap på de mest oväntade ställena. Det är en obehaglig ömsom rolig scen som är bland det mest unika – och bästa – jag sett på film i år. En spännande upplösning i en vacker och sevärd film tillika utmärkt paus från trötta mainstream-rullar. En underdog i bästa bemärkelse.