Min bäste vän 2006

En dag får Francois, en medelålders antikhandlare, höra av sina kollegor att han är en självcentrerad människa som saknar vänner. Francois protesterar mot denna anklagelse och ingår ett vad med sin affärspartner om att han skall, inom tio dagar, motbevisa påståendet genom att presentera sin bäste vän för gruppen. Problemet är bara att han verkligen inte har några vänner. Då Francois inte vill förlora vadet, ger han sig ut på jakt efter, så gott som, första bästa vänskap. Tidigt på sin färd träffar han Bruno, en allvetande taxichaufför, som blir Francois ledsagare i sökandet. Det genom hela filmen löpande budskapet är påpekandet om hur viktigt det är att verkligen se, vara uppmärksam på och intresserad av sina medmänniskor. Med tanke på det alltmer cyniska och kyliga sociala klimatet i västvärlden, behövs sådana anmärkningar mer än någonsin. Dock har jag en invändning på denna punkt. Jag tycker att ”Min bäste vän” gör lite lätt för sig genom att sätta ett likhetstecken mellan stort väninnehav och personlig lycka samt mellan ensamhet och personlig olycka. Dessutom tycker jag att det hade varit intressant om de kreativa människorna bakom filmen hade problematiserat det hela, på lekmannanivå givetvis, genom att diskutera om de flesta av oss dras till andra människor för att vi, som flockdjur, har ett sådant grundläggande behov eller om detta sker för att vi har lärt oss under vår levnadstid på jorden att det inte är normalt att söka avskildhet framför sällskap.

Filmen öppnar faktiskt upp för just ett sådant resonemang, då Francois i de inledande scenerna inte verkar lida av sin obefintliga kompiskvantitet och blir först medveten om sin ensamhet och, i förlängningen, olycka, när hans omgivning påpekar att en sådan situation som han befinner sig i inte är något att sträva efter. Men filmen spinner inte vidare på detta. Vilket jag tycker är synd, av två anledningar. För det första då ”Min bäste vän” har potential, i form av en erfaren regissör och en välspelande ensemble, att lyckas med det. För det andra då det hade varit kul att se en ”måbra-film” som inte nöjer sig med att bara skrapa på ytan, vilket ju ett typiskt drag för denna sorts filmer. Å andra sidan är det inte fel att maka undan lite allvarlighet för att lättsamheten skall få plats – så länge som det är välgjort. Med tanke på hur många filmmakare som misslyckas med detta, är det ingen självklarhet. Men ”Min bäste vän” når upp till de krav som kan ställas på representanter för denna genre. Filmen ger oss drygt nittio minuters bra underhållning med en stadig balans mellan skrattframkallande komik och drama, den lyckas, om än med nöd och näppe i filmens avslutande scener, undvika sentimentala inslag och den belastar varken vår själ eller vår hjärna i någon högre grad utan skickar oss, efter eftertexternas slut, ut med en enkel uppmaning om att det alltid är bättre att vara leende och öppen istället för sur och tvär. Och nu när vi går mot mörkare tider, är sådant alltid välkommet.