Min borttappade kropp 2019

Naoufel (Hakim Faris) är ett pizzabud som aldrig är i tid, och under en leverans pratar han med bibliotekarien Gabrielle (Victoire Du Bois) över en porttelefon. Han är ensam och saknar riktning i livet, så han bestämmer sig för att gå till stadens bibliotek för att leta upp henne. Nutiden blandas med tillbakablickar till Naoufels barndom. Samtidigt tar sig en avhuggen hand ut ur ett kylskåp och försöker ta sig tillbaka till sin kropp. Den tar sig genom tunnelbanan, parker och bostadshus, jagas av stadens djur, faller från höga höjder – men ger aldrig upp kampen att ta sig hem.

Det är regissör Jérémy Clapins första långfilm. Han skrev manuset tillsammans med Guillaume Laurant har tidigare skrivit manus till bland annat ”Amélie från Montmarte” och ”En långvarig förlovning”. Laurant skrev även romanen som ”Min borttappade kropp” baserar på, med den betydligt mindre poetiska titeln ”Happy hand”.

Jag blir genast väldigt engagerad i handen. Visserligen är det omöjligt att inte höra introt till ”Familjen Addams” när en ser en hand springa omkring med fingrarna på ben, och ja det är bisarrt på ett komiskt sätt, men det fungerar! Jag rycker till i stolen när handen gör sig illa, känner ett obehag när den blir kladdigt. När tillbakablick görs till scenen där handen oundvikligen kommer att separeras från kroppen kommer sitter publiken och vrider sig i sina säten, några kikar mellan fingrarna för det som komma skall.

Det är intressant koncept att försöka gestalta känselminne i film – och dessutom till stor del göra detta genom en hand som springer av sig själv - men det är framgångsrikt gjort. Den tecknade stilen är fin, men inte särskilt minnesvärd – det känns som att med en berättelse om en hand som försöker hitta sin kropp hade man kunnat ta fler risker.

Berättelsen om själva människorna greppar mig däremot inte lika mycket. Dels är det ingenting vi inte sett många gånger tidigare, men mycket beror nog på att jag är så innerligt trött på rom-com-berättelser om snubbar som gillar en tjej de träffat i max 5 minuter och förföljer henne för att sen nästla sig in i hennes liv. Det finns andra filmer som hanterar det här konceptet sämre än "Min borttappade kropp", men jag skulle ändå gärna se att vi kunde enas om att sluta med detta, eller åtminstone bara göra det ur vinkeln att det är en vidrig grej som ingen bör göra? Okej, tack.
 
"Min borttappade kropp" är dock fortfarande sevärd på grund av allt som sker med den springande handen. Det känns som en sån intressant berättelse en kommer att tänka på i åratal efteråt, medan allt annat som händer i filmen förpassas till glömska.