Min Date Med Drew 2004

”Min date med Drew” handlar om den arbetslöse Brian Hertzlinger som får för sig att han ska försöka få en dejt med superstjärnan Drew Barrymore, och göra en dokumentärfilm om vägen till dejten. Valet av superstjärna beror på att Brian har varit helt galet sanslöst tokigt i Drew sedan han var en liten knodd. Startskottet går när Brian vinner 1100 dollar i en frågesport där svaret är Drew Barrymore. Och just ja, Brian har bara 30 dagar på sig att få till dejten – för sen står han utan en möjlighet att dokumentera händelsen. Så länge är det nämligen öppet köp på videokameran Brian införskaffat innan han måste lämna tillbaka den till affären – han har nämligen inte råd att köpa den.

Brian är urtypen för den amerikanska standardkillen - trevlig, rak, skojig och helt genomnormal. Inte över genomsnittet på något sätt, varken positivt eller negativt. Med energisk humor tar han sig an den amerikanska drömmen i format small och knatar runt med sina vänner och en digitalkamera på jakt efter någon som känner någon som känner någon som känner Drew Barrymore. Hela filmen bygger mer eller mindre på principen att varje person går att få tag på genom ett begränsat antal personer. Det går väl sådär.

Hela filmen är lika hurtfrisk som en scout och håller ett hyfsat tempo när den snurrar runt och snubblar över sina egna fötter. Hela tiden springer hela gänget runt och är fullständigt medvetna om att de filmas och att de gör en film. De pratar in i kameran som om publiken är deras polare, jagar halvkändisar fram och tillbaka och får lektioner i kost, tvingas träna och får pormaskar klämda i sina försök att få en dejt. Dessutom måste de tona ner ”dejt”-anslaget, för i tidningarna står det att Drew Barrymore är i ett seriöst förhållande och tänker gifta sig inom snar framtid.

I många stunder är det hysteriskt kul. Det stora problemet är väl att den här filmen - om den gjorts en 20-30 minuter kortare - skulle jag förvänta mig att den skulle sändas på Kanal 5 vilken dag som helst. Den är så harmlös, den vill egentligen inte åstadkomma så mycket mer än att man ska tro på sig själv, att vill man så kan man och att superstjärnor bara är vanliga människor som du och jag. Tjena.

Det här är en charmig rulle, inget snack om saken. Du kommer att fnissa, flamsa, känna igen dig och heja på Brian Hertzlinger. Det går inte att se filmen utan att det rycker i mungiporna. Medan Brian blir räddare och räddare inför utsikten att faktiskt träffa Drew Barrymore kommer du på dig själv att bli nervös. Du får lite handsvett, darrar lite, blir stressad, din röst går upp i falsett och du kommer på dig själv att skratta nervöst och svälja flera gånger utan resultat. ”Min date med Drew” kommer alla som någonsin varit förälskade lätt känna igen sig i. Alla som med darrande hand tagit upp telefonluren eller gått fram till föremålet för sin ömma låga kommer att känna att de inte längre är ensamma i universum.

Det ligger en naivistisk fluffig sockervadd över hela paketet "Min date med Drew". Men samtidigt är Brian själv lite popcornsälta som motreaktion när han deppar, får komplex för sin kropp och sitt bordsskick, tigger pengar av sina föräldrar och bråkar med sin ex-flickvän om ett tänkbart förhållande med Drew Barrymore… varvid allt slinker ner och gör dig mätt och belåten. Filmningen är sådär, grundidén så simpel att ett barn kunde tänkt ut den och alla som medverkar känns som schyssta normala människor man gärna skulle mingla med på en fest. Det är sött och puttenuttigt, lättköpt, stenkorkat och gulligt. Och fem minuter efter bion har du glömt det mesta av hela "Min date med Drew". Fast du mår onekligen bra. ONÖDIGT VETANDE Filmen är belönad med flera publikpriser på internationella filmfestivaler.