Min vän Charlotte 2006

”Stuart Little”-författarens ”Charlotte’s Web” räknas till en av amerikansk litteraturs största barnböcker. Här i Sverige är den inte i närheten av lika känd, vilket troligen är till fördel nu när biofilmen är här och barnen får chansen att möta Fanny, Wilbur, Charlotte och alla de andra med helt nya ögon.

Platsen, en amerikansk bondgård och tiden, härligt tidiga 50-tal, speglar den miljö då E.B. White skrev sin bok. I centrum står Wilbur, en liten griskulting som räddas undan döden av flickan Fanny. Fanny ger Wilbur löftet att ta hand om honom, men när han blir för stor för att vara hennes husdjur hittas en plats åt Wilbur i grannens lada. Sprudlande av optimism och livsglädje blir han något av en frisk fläkt bland de kyligt inställda gässen och fåren som hittills njutit av lugnet. Det dröjer dock inte länge innan någon råkar nämna för den hyperaktiva grisen att familjen med största sannolikhet tänker slakta honom lagom till jul. Hans nyfunna vän Charlotte, ovanligt välartikulerad för att vara en spindel, kommer på en idé som ska göra Wilbur känd och därmed slippa bli julskinka.

Walden Media gör ett fint jobb med att blåsa lite ”Narnia”-magi i E.B. Whites betydligt mindre spektakulära, men ändå lätt förtrollande berättelse. Dataanimerade element vävs skickligt in för att visa den förtrollande processen kring hur ett spindelnät skapas eller vad en smutsig råtta egentligen har för sig nere i sina underjordiska gångar. Animationerna kan angränsa till overkill på vissa ställen men sånt är lätt att blunda för.

Det är överhuvudtaget inte svårt att se varför bokförlagan är så poppis i Staterna (och inte minst bland religiösa organisationer), med starka budskap. Själv vill jag så gärna anmärka på saker som lämnade mig kluven efteråt, som att allt är så hysteriskt sockersött och välstruket, alla karaktärer som - åtminstone i slutändan - blir supersnälla, de religiösa och pedagogiska budskap som så skamlöst klistras på, att det är Johannes Brost och inte Steve Buscemi jag hör, och så den där naiva Wilbur som tror det bästa om alla. När narratorn berättar för oss om hur vänskap är ett mirakel skänkt från ovan, vill jag bara skratta högt.

Men jag vet ju att barn inte är hälften så cyniska som jag. Särskilt de små flickor som filmen har som målgrupp kommer troligen köpa historien rakt av och avguda den, och att den är fri från onda häxor eller trollkarlsdueller och bara sådär genomgullig, gör den också till ett filmval som inte ens den prydaste förälder behöver oroa sig inför (dock bör du kanske ta ett snack med dottern eller sonen efteråt om du vill undvika att han/hon får för sig att skaffa spindelvänner, eller övertala hela familjen att bli veganer).

När Fanny påstår att djuren talar med henne, uppsöker mamman av förklariga skäl en läkare, lugnar han henne med orden ”Det kallas barnstadiet. Slutligen växer hon, tyvärr, ifrån det.” Då inser jag, låt ”Min vän Charlotte” vara en översockrad solskenssaga. Det behövs i dagens värld.