Mina eftermiddagar med Margueritte 2011

Ambitionen var här att redogöra för filmens handling i en saklig och någorlunda objektiv ton, men jag insåg ganska fort det fåfängt orimliga i denna strävan. På sätt och vis är det passande, eftersom "Mina eftermiddagar med Margueritte" följer ett liknande mönster: det är omöjligt att här försöka separera vad som sker från hur det sker, varje bildruta är fullkomligt genomdränkt i den sockersöta och luddigt varma känsla som regissören vill att vi ska lämna biografen med. Jag dristar mig redan nu till att varna för den mentala motsvarigheten till typ2-diabetes och råder alla presumtiva biobesökare att ladda upp ordentligt innan med Jägerkonserverad bittermandel.

Den älskvärde och lantlige lunsen Germain (Gerard Depardieu) för en småmysig men anspråkslös tillvaro i en pittoresk, jättejättefransk by. Denne godhjärtade mångsysslare är inte den skarpaste kniven i lådan rent intellektuellt, men han besitter en oborstad charm och en i sociala sammanhang burdus men försonande rättframhet som gör honom, ja, väldigt älskvärd. Oerhört älskvärd. Just hur oerhört älskvärd han är framgår snabbt av jargongen som han har med sina skojfriska vänner på den lokala, idylliska lilla kvarterskrogen; här stojas och gnabbas det i en hjärtlig och vänskaplig anda, alla känner alla, alla vill varandra väl, som sig bör, vi befinner oss ju i en mysig fransk landsortsby. En av vännerna är italienare och hojtar och gör stora italienska gester när han blir entusiastisk, och det blir han hela tiden. Barägarinnan blir lämnad av sin yngre, algeriske pojkvän och skaffar därför en ny frisyr; men visst kommer han att komma tillbaka till henne? Visst är män älskvärda dumbommar och kvinnor lite som blommor, som behöver kärlek för att blomstra?

Den enda riktigt mörka nyans i denna murriga och varma färgpalett representeras av Germains halvsenila och mycket elaka mamma, i vars trädgård Germain bor, i en husvagn, tillsammans med sin unga och vackra flickvän. Flickvännen är busschaufför och blir väldigt ledsen om inte Germain någon gång under dagen står och väntar vid en av hennes hållplatser; alltså är hon franskt varmblodig och lite melankolisk av sig på samma gång. Germain är tålmodigt snäll mot sin hiskeliga mamma trots att vi i insprängda tillbakablickar får ta del av hur hon behandlade honom som blyg och klumpig liten pojke, i vilken annan film som helst hade den uppväxten resulterat i en vuxen sociopat, men: I "Mina eftermiddagar med Margueritte går stämningsläget aldrig längre ner än till "lite vemodigt". Den kommer att marknadsföras som en varm och livsbejakande film. Det är en varm och livsbejakande film, så gränslöst varm och livsbejakande att jag känner mig tacksam mot löpsedlarnas katastrofrubriker när jag efteråt vadar ut i snöslasket från biografen.

Jag säger nu inte bestämt att stereotyperna i "Mina eftermiddagar med Margueritte" är av det farliga slaget, bara att de är så sagomässigt långtdragna att man förvånas över att ingen baskerprydd fransman med böjda mustascher och randig tröja någon gång kommer incyklandes, på en sådan där gammeldags cykel med ett jättestort framhjul, med en painriche i ena handen och en pava rödvin i andra och hojtar: "Bonjour!"

Germain går hur som helst varje dag till parken för att mata duvorna där - han har döpt dem till passande och ibland lite gulligt småfräcka namn - och en dag får han sällskap av en liten tant som tycker mycket om att läsa. Hon heter Margueritte med två "t". De blir vänner, och den knappt läskunnige Germain lyssnar andäktigt på när Margueritte högläser för honom. "Du är en väldigt god lyssnare, och att lyssna är också att läsa", ungefär, menar denna nittiofemåriga, paranta, men ändå lite sorgsna dam. Germains inlevelseförmåga är så stor att den får honom att rysa inför skildringarna av råttorna i Albert Camus "Pesten", och de två har så trevligt ihop att Germain så småningom börjar försaka sin busskörande, temperamentsfulla flickvän och sina stojiga krogvänner (även den entusiastiske italienaren) för dessa små sammankomster, samtidigt som hans värld, genom litteraturens förlösande kraft, vidgas.

Och tänk vad fantastiskt om detta hade dragits till sin spets, om Germain och Margueritte hade utmanat de franska landsbygdskonventionerna genom att inleda en kärleksrelation! Så blir det nu inte, jag hänvisar till stycket om de känslomässiga gränserna i denna film, "lite vemodigt" om jag får be. Och så där puttrar det på (aldrig någonsin har uttrycket "puttrar på" känts mer passande), och när eftertexterna börjar rulla har jag den franska trikoloren fastnätad på näthinnan, fast en lurvig och mjuk trikolor, en som man vill smeka och smeka, eftersom allt är så mysigt på den franska landsbygden och eftersom Gerard Depardieu verkligen doftar av rakryggad hederlighet och somriga tomater. Det tar flera dagar innan jag slutar höra dragspelmusik för mitt inre.

Det hela känns uppriktigt gjort och visst gör denne rutinerade skådespelare sin älskvärde luns med den äran. Men om denna film hade spelats in i Sverige så hade resultatet sannolikt varit något i stil med "Änglagård" men i folkdräkter, utan dödsfall och med isbjörnar vandrandes längs gatorna. Antagligen då snälla och keliga isbjörnar, vars ögon skulle börja tindra om man högläste lite för dem. För är inte livet, liksom litteraturen, alldeles underbart och vemodigt och lite tokroligt på en och samma gång?