Minioner: Berättelsen om Gru 2022

Äntligen får vi träffa lille Gru och lära känna honom, innan han utvecklades till den han senare kom att bli. Redan som elvaåring har han sin signaturkutiga rygg och spetsiga näsa och drömmar om att en dag kunna bli en äkta superskurk. Vi får givetvis även träffa våra gula bananälskande vänner, med hjärtat hela tiden på rätt ställe, och följa deras inte alltid helt genomtänkta påhitt.

 

Filmen utspelas på 1970-talet, discomusiken dånar i takt med soulen, som samtidigt sveper över tillvaron. Gru, med Steve Carells bekanta, men något gällare stämma, säger i skolan att han en dag ska bli superskurk. Alla skrattar, men Gru vet vad han vill och han har en plan. När han så får nys om att det ondskefulla teamet Grymlingarna (eller Vicious Six som de kallar sig på originalspråket), letar efter en ny medlem, ansöker den brådmogna Gru om tjänsten. Medlemmarna i Grymlingarna är dock inte imponerade och tar inte pojken på så mycket allvar. Gru tänker visa dem och stjäl en amulett som gruppen tänkt använda för att erövra världen. I samma veva blir det klart att även Wild Knuckles (Alan Arkin) grundaren av gruppen och Grus stora idol, inte alls är död, utan också efter dyrgripen…

 

Historien som berättas är rolig och lättbegriplig, men också stundvis berörande. Ett väldigt roligt gäng biroller piggar upp och det är särskilt kul att möta Kung Fu-mästaren Master Chow (Michelle Yeoh) och se henne lära upp de små gula förmågorna. Andra intressanta nya bekantskaper är Belle Bottoms (Taraji P. Henson), Jean-Clawed (Jean-Claude Van Damme), Svengeance (Dolph Lundgren), Stronghold (Danny Trejo) och inte minst Nun-Chuck (Lucy Lawless). ”Minionerna: Berättelsen om Gru” erbjuder så mycket fart, svalkande fläkt och aldrig sinande slapstickhumor att en inte kan annat än att bli på ett väldigt bra humör. Men filmen berör även djupare ting, som barndomsdrömmar och längtan efter sammanhang, men även lojalitet och vikten att hitta, men också värna den familjen man väljer att omge sig med.

 

Illumination imponerar åter, liksom gör det kreativa teamet under ledning av regissören Kyle Balda. Det är snyggt animerat, och såklart färggrant och oerhört detaljerat på flera håll, men det känns ändå inte överdådigt i designen. Det blir liksom bara precis lagom på alla plan. Och även om Minionerna själva är något endimensionella i sin utformning har de alla en personlighet och diverse drag, som sticker ut. De gula små utgör en mysig liten gosedjursarmé, vars omsorg över sin lillboss är både hjärtevärmande och oändligt inspirerande.

 

”Minionerna: Berättelsen om Gru” är en välgjord och underhållande film som perfekt passar in i franchisen och bidrar samtidigt på ett fyndigt sätt till de övriga filmerna. Det är sällan det blir så här kul i en uppföljares uppföljare, som ju detta på sätt och vis är. Tummen upp från både mig och mitt yngre sällskap bestående av barn mellan 11 och 13 år, som samtliga nöjt uppgav att de hade haft en riktigt rolig stund på bion.